Vems är paradiset?

För några år sedan levde jag med övertygelsen att vi stod inför en allvarlig oljebristsituation inom några år. Att resurserna skulle sina. Jag var ganska aktiv med att skrämma upp mina nära. Jag skrev flera arbeten om detta. Läste ”Tillväxtens gränser”. Var politisk aktiv. Miljömedveten. Reagerade dock mot att klimatet fick så stort utrymme medan ingen pratade om Peak Oil. Att alla bara tittade åt samma håll. Reagerade också mot lösningar som storskalig satsning på biodrivmedel och tyckte att det verkade kontraproduktivt. Att klimatpolitiken resulterade i att skapa andra miljöproblem. Började söka rötterna till tänkandet. De upptäckter jag gjorde fick mig att omvärdera det jag hade lärt mig innan. Fann att domedagsbasunerna hade talat samma budskap mycket länge. Att domedagen alltid fanns runt hörnet. Människan som skyldig och syndfull. Att förgrundsfigurernas argument var ihåliga och motsägelsefulla. Hur kunde det vara en katastrofal resursbrist samtidigt som IPCC-utsläppsscenarior beräknades efter business as usual och stadig tillväxt av de fossila resurserna? Hur skulle Romklubben ha det egentligen? Vad ville de sedan politiskt? Lösningen? Då blev det verkligen ett uppvaknande. När jag sedan började dra upp rötterna för att skåda var allt började blev det ännu mer bisarrt. Alla myter som man hade matats med om hur saker hänger ihop föll ihop som ett korthus. När jag blev varse om var allt började, vilka syften som fanns invävda och vilka som finansierade. Att samma burgna elit som blev rik på oljan har hållit i pengapåsen. WTF! Var är de äkta gräsrötterna? Och kan dessa finansieras av kärnkraftsvurmande, republikanska oljebaroner eller EU-kommissionen och samtidigt vara en självständig kraft med egna ideal? Det är svårt att tro på denna elits hållbara utopia och visioner om en planetär civilisation med tanke på deras tidigare förehavanden. De ropar på global governance för att rädda planeten samtidigt som demokratin anses som otillräcklig för att ta itu med problemen.  Naturligtvis ska vi ta vara på vår natur och vårda den för framtiden. Precis som vi har fått göra tidigare när vi var mer självhushållande. Det blir ofta så svart eller vitt. Att vara skeptisk är inte samma sak som att hata naturen. Problemet är att vissa krafter har utnyttjat vår skuld och rädsla för att driva sin egen agenda. Valen som ges är mellan undergången och deras version av paradiset.

Frederick Seitz och Rockefeller Foundation

Naomi Oreske som skrev Merchants of Doubt har skrivit en ny artikel där hon ringar in de ”ondskefulla förnekare” som arbetat mot de ärbara klimaträddarnas vision om en bättre värld.

Oreske relaterar till stor del sitt resonemang om oljeindustrins finansierande av skeptiska forskare som sprider desinformation på det amerikanska nätverket Global Climate Coalition. Denna organisation verkade mellan 1989 till 2002 och finansierades bland annat av Shell, BP, Exxon, Ford, GM och Dupont. Den var dock tillkommen på initiativ av Frederick Seitz och hans konservativa tankesmedja George Marshall Institute som bildades 1984. Detta institut lobbade i början för att stödja Reagans Star Wars projekt men kom senare att kritisera forskning om skadeverkan från passiv rökning, ozonhålsskräcken samt den globala uppvärmningen. Det intressanta med Seitz är vilka sammanhang han kommer ifrån. Han var under några decennier president för Rockefeller University där David Rockefeller ingick i styrelsen. Han satt också tillsammans med Maurice Strong i Rockefeller Foundations exekutiva styrelse under 70-talet.

I min kartläggning av klimatfrågans uppkomst har Rockefellers stiftelser, tillsammans med Ford Foundation, spelat en nyckelroll i att finansiera forskning som styrker AGW-teorin samtidigt som de har haft en nyckelroll i att finansiera organisationer som tagit fram lösningar på ”klimatproblemet”. Detta rör bland annat Aspen Institute of Humanistic Studies, WorldWatch Institute och World Resources Institute. Rockefeller Foundation finansierade klimatprogrammet på Aspen Institute under 70-talet och tillsammans med Rockefeller Brothers Fund, konferensen i Bellagio 1987 där policyrekommendationerna angående klimatproblemet utarbetades för att sedan skrivas in i Brundtlandrapporten. Enligt IIASAs Wendy Franz hade sponsorerna varit angelägna om detta. Även de personer som utgjorde kärnan för institutet är spännande. Robert Jastrow hade varit chef åt James Hansen vid Goddard (Hansen var efterträdare) och William Nierenburg verkade vid Scripps efter att Roger Revelle lämnade sin position.

Seitz medverkade på detta sätt till att bygga upp forskningen om klimatproblemet och tog sedan positionen som den största kritikern. Seitz var även styrelsemedlem av Fred Singers SEPP. När Seitz roll diskuteras av sina fiender anses hans kopplingar till Rockefellers oljepengar vara besvärande emedan det aldrig nämns att samma pengar finansierade AGW-spåret. Global Climate Coalition och George Marshall Institute skapade också illusionen att forskare som inte stödjer AGW är köpta av oljeindustrin och är ideologiskt drivna nyliberaler som önskar sprida tvivel. En mycket svartvit bild vilken är svår att undkomma. Människor gillar att stoppa andra i fack. Efter 1997 började oljebolagen lämna Global Climate Coalition för att i stället börja stödja den andra sidan. Shell stödde och medverkade exempelvis på Club of Romes Global Assembly 2009. Exxon var bland de sista att lämna. Familjen Rockefeller ville också att Exxon skulle överge sin linje och att företaget behövde ”face up to the realities of climate change”. Global Climate Coalition stängde ner sin verksamhet 2002. Även George Marshall Institute har försiktigt sällat sig till ledet och anser idag att “there is a sufficient basis for action because the climate change risk is real”.

Men nu kan allt skyllas på oljebaronerna bröderna Koch.