Svar från UR angående min medverkan i ”En Bok, en författare”

Idag kom svaret från UR om min medverkan i ”En Bok, En Författare”:

”Vi på redaktionen för En bok, en författare har nu gjort en publicistisk kvalitetsbedömning av våra kommande program under våren. Under det arbetet har vi tyvärr tagit beslutet att inte sända det program som du medverkar i.

Vår redaktion gör alltid en kvalitetsbedömning innan vi sänder ett program och ställer i genomsnitt tre program per år. Skälet till att vi ställer program är så gott som alltid att de inte håller den kvalitet som vi vill att de ska göra. Så är det även i detta fallet. Bodils intervju med dig, och dialogen er emellan, blev inte så bra som vi hade hoppats på. Av respekt gentemot er två och gentemot vårt eget programformat väljer vi därför att inte sända programmet.”

Detta kom inte som en direkt överraskning. Lanseringen av Domedagsklockan resulterade också i en radiointervju på både svenska och engelska som inte sändes (SR) samt en inställd medverkan i SVT Debatt. Det hela är en intressant studie i vad som händer när man går tvärs emot det som är legitimt inom den snäva åsiktskorridoren. Det ställer också frågor om vad begreppet ”kvalitet” innebär. Drar mig till minnes vad jag skrev  för nästan sju år sedan i min magisteruppsats ”Ödesstund för Europa – Om de geopolitiska konsekvenserna av Europas beroende av rysk energi” :

De flesta tjänar systemet i det land som de bor i och är samtidigt beroende av det för sin överlevnad. Det kan leda till att vissa observationer och slutsatser inte får framföras eftersom de strider alltför mycket med den rådande ordningens uppfattning. Det finns tabun i alla länder som inte ostraffat låter sig överskridas. Detta gäller oberoende om det är ett ”öppet” demokratiskt samhälle eller en stängd diktatur. På så sätt hålls diskussionerna nere på ett plan som kan kontrolleras av ”systemet”.

De som går emot den norm som råder riskerar att uteslutas, att bli beskyllda för att gå andra makters ärenden eller för att lida av paranoida vanföreställningar. Det finns genom detta kontrollsystem många sanningar som aldrig får chansen att yttras och därigenom ge en mer nyanserad bild av den version av verkligheten som framförs som den sanna. Det är också så att utsagor som blir utdömda som rena konspirationsteorier eller verk av galenpannor under en regim klassas som sanningar under en annan. Det rådande grupptrycket förhindrar att de avvikande idéerna får fäste eller ens diskuteras. Att klassas som en seriös och nykter analytiker, bedömare eller forskare blir därmed lätt detsamma som att gå i systemets ledband.”

Annonser

Unilevers manipulativa strategier

Image Organisationen Sum of US har kommit upp med petition mot Unilever. Företaget anklagas för att stödja den ”smutsiga industrins försök att fortsätta förstöra regnskogarna i Sydostasien”. Detta följer ett välbekant mönster. Det gäller att få ”undersåtarna” att kräva de åtgärder som ”chefen” önskar. Det blir nu intressant att följa om detta är uppbyggt på samma sätt som tidigare. Unilever har nämligen utvecklat sofistikerade metoder för att påverka såväl konsument som beslutsfattare. I många fall handlar det om att utöva opinion mot sig själva. Jag följde deras strategier i min avhandling. Greenpeace anklagade i april 2008 Unilever för att inte ta ledarskap i frågan om hållbar palmolja. Detta hotade enligt Greenpeace orangutangerna och regnskogarna. Två veckor senare gick Unilever med på kraven och meddelade att synen var liknande deras egen. Samma sak hade tidigare skett 2007 i förhållande till Friends of the Earth. Unilever har i sammanhanget varit ordförande för Roundtable on Sustainable Palm Oil sedan dessa bildades 2004 och det hela ingick i en kampanj där Unilever önskade misskreditera användning av palmolja till biodiesel. De ville bland annat undvika en prisökning på palmolja och hänvisade till vad som hade hänt med rapsoljan när EU påbörjade sin satsning på biodrivmedel 2003. I konsultationen till EU-kommissionen hade de bland annat varnat för hälsoproblem när konsumenterna skulle tvingas över till animaliskt fett. Greenpeace lyfte frågorna långt efter att Unilever hade uppmärksammat ”problemen”. Att använda ENGOs (miljöorganisationer) för att främja storföretagens egen agenda finns beskrivet i tidigare Unileverrådgivaren Pieter Winsemius ”A Thousand Shades of Green: Sustainable Strategies for Competitive Advantage”. Hållbarhetsargument ingår här i en strid mellan olika ekonomiska intressen. Producenter och uppköpare.

Min avhandling (kapitel 10).

De minskande energiresurserna?

Följande inlägg är hämtat från ett bakgrundskapitel som jag skrev till min avhandling sommaren 2008. Det kom dock aldrig att publiceras.

“Though some say anthropogenic ”global warming” is the most serious issue facing humankind, security of energy supply is a far more serious problem, since the fossil fuels that cause ”global warming” may soon be exhausted.”[1] (Science & Public Policy Institute)

Även om teorin om att människoalstrade utsläpp av koldioxid erkänns som den drivande faktorn i pågående och framtida klimatförändringar så finns det en annan faktor att ta hänsyn till. I alla fall för många av de forskare som anser att de fossila resurserna kommer att minska i snabb takt de kommande 100 åren. Alla de framtida klimatscenarier som IPCC har modellerat fram räknar med energireserver och konsumtion som är betydligt högre än vad som anses vara realistiskt.[2] För olja och gas har det medgetts av vi kommer att kunna bränna de återstående reserverna utan att åsamka större klimatproblem (avseende koldioxidutsläpp). Det har då påpekats att detta istället kommer att kompenseras med ett större utnyttjande av kol. Men även i fallet med denna stora ”klimatbov” finns uppfattningar om att tillgångarna är kraftigt överskattade (även om prognoserna här skiljer sig drastiskt från varandra).[3] ASPO:s ordförande Kjell Aleklett menar att IPCC:s beräkning på detta område är en vetenskaplig skandal (han anser dock att AGW-teorin i sig är riktig). Intressant i sammanhanget är att få AGW-skeptiska tankesmedjor nämner denna kritik emot IPCC. Detta skulle givetvis kunna tolkas som att de är ideologiskt styrda (resurserna tar aldrig slut – de gröna vill rycka godispåsen ur våra händer och tvinga oss till en stenålderstillvaro). Både Science & Public Policy Institute och SEPP har dock på senare tid kommit att anföra dessa invändningar.

“In searching for a new enemy to unite us, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine and the like would fit the bill. All these dangers are caused by human intervention, and it is only through changed attitudes and behaviour that they can be overcome. The real enemy then, is humanity itself.” (The first Global Revolution, The Club of Rome)

Intressant i sammanhanget är också hur inflytelserika tankesmedjor som Romklubben har sett på klimat och resurser. I början av 1970-talet gav tankesmedjan ut boken Tillväxtens gränser som prognostiserade en dyster framtidsbild. Mänsklighen skulle förbruka sin resursbas av mineraler och energikällor innan 2100 om befolkning och ekonomi växte i den takt som dittills hade varit fallet. Den ekonomiska tillväxtens koppling till ständigt ökat uttag av olja gjorde att det fanns en begränsande faktor. Deras budskap var att världen var tvungen att börja hushålla och reducera användandet av resurserna. Även befolkningsökningen var ett stort bekymmer. Kritiken mot framtidsmodellerna var dock stor och de farhågor som målades upp beskrevs av de argaste kritikerna som ovederlagd pseudovetenskap. När 70-talets energikriser lamslog de västerländska ekonomierna blev dock Romklubbens budskap väldigt aktuella. Energikriserna var dock politiskt framkallade och med ett sjunkande oljepris under 80-talet tycktes farhågorna i Tillväxtens gränser vara felaktiga. Inte heller hade de stora svältkatastroferna som förutspåddes av Paul Ehrlich i The population bomb infallit. Domedagen verkade vara uppskjuten.

I uppföljaren Limits to Growth: The 30-Year Update menar dock författarna att farhågorna var korrekta. Idag har energipriserna stigit mycket kraftigt och priset på spannmål har följt efter. Samma sak gäller för flera viktiga mineraler. En återupprepning av 70-talet tycks ligga på bordet – dock med en skillnad. Samma tankesmedja slår nu stort på trumman för att komma med åtgärder för att stävja klimatförändringarna.[4] Som, om man använder sig av AGW-teorin, bygger på att energiförbrukningen växer i en takt som strider emot slutsatserna i Tillväxtens gränser (och även ASPO:s beräkningar). Hur går detta ihop? Denna motsättning existerar även när energisäkerhetsfrågor diskuteras. Går en oro för resursutbud egentligen ihop med farhågor för klimatförändringar? Om tillgångarna av olja, gas och kol inte räcker och uttaget dessutom minskar i rask takt hur kan då samtidigt klimatet anses som ett bekymmer? Sker inte en naturlig reducering av den fossila energin som i sin tur leder till att de prognostiserade klimatförändringarna inte kan infalla? De borde då ta ut varandra och vi skulle istället diskutera införandet av ASPO:s Oil Depletion Protocol där de kvarvarande oljeresurserna fördelas på ett rättvist sätt mellan världens nationer för att minska risker för krig och svält.[5]

”Clearly, the world needs energy policies that successfully address both Climate Change and fuel scarcity.” (Richard Heinberg)

Journalisten Richard Heinberg har tagit upp denna motsättning men menar att detta inte är en anledning till att avblåsa åtgärder för att stävja utsläpp av koldioxid. Heinberg anser att hypotesen att människan ligger bakom klimatförändringarna idag är en väl underbyggd teori som är både väldokumenterad och baserad på gedigen research. IPCC är däremot konservativa i sina bedömningar och han argumenterar för möjligheten att klimateffekterna kan bli betydligt mer dramatiska än vad som anges. En faktor som måste tas med är bland annat frågan kring klimatkänslighet. En global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp skulle kunna resultera i att metan som nu är bundet i tundran frigörs. Denna gas bidrar till ännu mer uppvärmning vilket medför att världen kan få en helt ny klimatregim med oanade konsekvenser som följd. Klimataktivister som Georg Monbiot och Bill MacKibben anser, på grund av dessa risker, att koldioxidnivåerna måste sänkas än mer drastiskt än vad som hittills har föreslagits. Därmed kanske problemet inte löser sig med en ”naturlig avgång” för de fossila bränslena kol, gas och olja. Heinberg menar därför att det krävs en gemensam aktion för att komma tillrätta med klimat- och resursproblemen.[6]

The Global Tipping point

Trots att det uppenbarligen finns betydande skillnader i synen på klimatet så är debatten i stort sett osynlig bland allmänheten. Där råder i stort en uppfattning om att forskarkonsensus råder. Skillnaden är stor i förhållande till hur frågan kring oljan har bemötts. I de fall när Peak Oil diskuterats i media har betydligt fler olika teoretiska resonemang ifrågasatt ASPO och liknande pessimistiska bedömare. Främst företräde har de som varit skolade inom den neoklassiska ekonomiska teorin varit (Daniel Yergin, Michael Lynch, Marian Radetski m.fl.). I deras fall har de hänfört till att en resurs aldrig kan ta slut innan det tillkommer en ersättare. I takt med prishöjningar blir tidigare olönsamma fyndigheter värda att ta i anspråk och nya energikällor blir i sammanhanget även de intressanta för exploatering. Pengar styr tillgången och inte geologiska förhållanden. Peak Oil har setts som ett ickeproblem och historien har hittills visat att de som varnat för resursbrist har haft fel. De flesta bedömare har dock skrivit under på att oljeproduktionen i framtiden inte kommer att kunna upprätthålla samma nivå som idag.[7]

När oljegeologen M. King Hubbert lanserade sin teori om oljans utvinningscykel 1956 och förutspådde att USA:s utvinning skulle börja minska i början av 70-talet möttes han med stor skepsis. Det slogs ständigt nya rekord i hur många fat som pumpades upp. Det visade sig dock att han fick rätt. Utvinningen har aldrig nått samma höjder igen trots att ny teknik och att stora fält (Alaska) tagits i produktion. Han gjorde även en beräkning på världen och kom fram till att Peak Oil skulle ske någon gång kring år 2000. Det visade sig att detta inte stämde helt och hållet. Hittills står juli 2008 som det tillfälle då det har utvunnits mest konventionell olja (numer döpt till the olympic peak). ASPO tror i sina senaste beräkningar att 2008 är det år då utvinningen i sin helhet (all liquids[8]) slår i taket för att aldrig mer återvända till dessa volymer igen. Detta har dock kommit att ifrågasättas.

Beskyllningar har haglat om att falsk vetenskap ligger till grund för hotet om en sjunkande oljeproduktion. Kanske att Peak Oil är ett bedrägeri iscensatt av giriga oljebolag för att profitera på höga oljepriser? Det skulle därmed vara spekulation/manipulation och inte geologi som har drivit upp priserna så kraftigt de senaste åren. USA:s produktion, har enligt ekonomen William Engdahl, inte sjunkit för att oljekällorna har börjat sina. Det har istället handlat om att billig olja från Mellanöstern gjort de amerikanska oljekällorna olönsamma och att de därför har lagts i malpåse. Vissa delstater har även förbjudit offshoreproduktion. Samtidigt uttrycker han något motsägelsefullt att väst har vänt sig emot Irak och Iran för att de vill lägga beslag på de sista stora fälten med billig olja. Detta eftersom produktionen sjunker i många av världens övriga ”elefantfält”.[9]

“Peak oil is a scam to create artificial scarcity and drive prices up.” (Alex Jones)

Även rent konspiratoriska påståenden har vädrats där Peak Oil sägs vara iscensatt av oljebolagen samt globalisterna i Council of Foreign Relations (CFR) och Romklubben i syfte att tjäna stora pengar samt att bygga upp en global kontrollstat. Den ”artificiella” bristen är då bara ett vapen i globalisternas arsenal för att nå sina mål. En av de mest tongivande kritikerna inom detta konspiratoriska fält, journalisten Alex Jones, stöder sig bland annat på teorin om att oljan har ett abiotiskt eller ickorganiskt ursprung. Han hävdar också att de uppskrivningar av oljereserverna som gjorts av arabvärlden under 80-talet visar att det inte finns några vetenskapliga bevis för en resursbrist. Han anser även att utvecklingen av alternativ energi konstant motarbetas. Samma argument ger statsvetaren Jerome Corsi uttryck för. Den amerikanske predikanten Lindsey Williams går så långt att han beskyller Amerikas federala regering för att medvetet ha skapat en energikris för att kontrollera sin befolkning. Han påstår sig ha insiderinformation om att USA sitter på ett gigantiskt oljefält i Alaska (Gull Island) som inte exploateras av strategiska skäl men som skulle kunna försörja USA med olja i 200 år.[10] Reserverna skulle uppgå till samma storlek som de som finns under Saudi-Arabiens sand. En annan spridd uppfattning är också att Peak Oil (och även klimatförändringarna) lätt kan lösas genom att världens regeringar släpper kunskaperna om olika förtryckta energilösningar fria. Ett av de tyngre namnen, den före detta försvarsministern i Kanada, Paul Hellyer, har bland annat gått ut och krävt att regeringarna avslöjar vad de vet om utomjordisk teknologi (hittad ibland annat Roswell) för att rädda planeten.[11]

”For almost a century, various predictions have been made that the human race was imminently going to run out of available petroleum. The passing of time has proven all those predictions to have been utterly wrong. It is pointed out here how all such predictions have depended fundamentally upon an archaic hypothesis from the 18th century that petroleum somehow (miraculously) evolved from biological detritus, and was accordingly limited in abundance.” (Dr. J.F. Kenney)[12]

Finns det då någon sanning i att oljan skulle kunna vara abiotisk? En del ryska och ukrainska forskare (samt ett fåtal från väst) har denna uppfattning. De menar att oljan till och med kan ses som förnyelsebar.[13] Teorin går ut på att olja och gas bildas i jordens mantel för att sedan sakta migrera uppåt till de oljebärande sedimenten. Ett exempel som ofta anförs av dem som stödjer sig på denna teori är Eugene Island i USA. Detta oljefält visade på en mycket märklig utveckling när det efter flera års minskad utvinning började flöda av olja igen. Från att ha producerat 20000 fat olja/dag 1989 minskade det till 15000 till år 1992. Mirakulöst återhämtade det sig sedan och produktionen nådde 30000 fat/dag år 1996. För proponenter av den abiotiska teorin tolkas detta som en bekräftelse på att deras ståndpunkt är riktig om att oljan återbildas i jordens inre och fyller på oljekällorna underifrån. Företrädare för den biotiska teorin menar dock att ett annat närliggande fält läckte olja som då har kommit att fylla på reservoaren underifrån. Produktionen har sedan sitt toppår 1996 stadigt sjunkit.

Ett av de kändaste försöken att testa den abiotiska teorin gjordes i Sverige. Dr. Thomas Gold (2004), som var en av teorins få proponenter i väst (tillsammans med oljegeologen J.F. Kenney), ansåg att goda förutsättningar fanns att hitta naturgas/olja genom borrningar vid Siljansringen (som kom till genom ett meteroitnedslag). Sedan 200 år hade människor i bygden märkt av att gas och olja läckte ut från berggrunden (uppmärksammat av bl.a. Carl von Linné). Genom goda kontakter lyckades Gold övertyga Vattenfall om att borra efter olja/gas i Dalarna. Ett konsortium, Dala Djupgas, bildades vilket utförde borrningar mellan 1986-1992. Den svenska staten och Vattenfall drog sig senare ur och projektet blev då helt privatfinansierat. I detta skede anslöt sig även J. F. Kenney som teknisk ledare. Resultatet blev, officiellt, föga imponerande. Endast 84 fat med olja pumpades upp till priset av 60 miljoner dollar. Gold tolkade det dock som att teorin var riktig medan företrädare för den biotiska teorin såg andra orsaker till fyndet. De menade exempelvis att det var dieselolja, som användes som smörjmedel vid borrprocessen, som hade pumpats upp.[14] Enligt Kenney så visade dock en analys av oljan att denna förklaring inte var helt sann. Merparten av oljan kunde bara ha kommit från graniten i det 6 kilometer djupa borrhålet (eftersom den innehöll spår av metaller som Vanadium och Nickel). Det fanns förvisso spår av dieselolja men i en mindre mängd.[15] Trots detta så var det den biotiska teorins tolkning som återgavs i media. VD:n till Dala Djupgas, Tord Lindbo, skrev i en artikel (tillsammans med tre medförfattare) att det fanns starka intressen i bakgrunden som arbetade för att misskreditera hela projektet. De menade att en lyckosam prospektering skulle sprida oro bland oljebolagen och inom den akademiska världen. Även om Gold skulle ha rätt så kan dock priset sägas avskräcka investerare att lägga sina pengar på liknande projekt.[16] Gold själv menade dock att projektet skulle ha lyckats om bara borrningarna hade fortsatt till de planerade 7500 metrarna. Det var enligt hans uppfattning penningbrist som var orsaken till att borrningarna upphörde.

Men spelar detta någon roll egentligen? Ugo Bardi, professor i kemi, påpekar att det finns två versioner av den abiotiska teorin. Den ena ”mjuka” varianten antar att oljan är abiotiskt tillkommen men att nybildningstakten är mycket låg. Den andra ”starka” teorin går ut på att denna nybildning sker så snabbt att vår förbrukning inte har någon inverkan (det är 10000 gånger snabbare än vad som är känt inom oljegeologin).[17] Observerade fakta har också visat att flera av de största oljefälten, i bl.a. Nordsjön och Mexiko, minskar sin utvinning. Antalet oljeexporterande länder har minskat i en rask takt de senaste 20 åren. Av dagens 98 oljeproducerande länder antas 60 ha nått sitt produktionstak.[18] För några år sedan så tvingades bl.a. Indonesien lämna OPEC eftersom all produktion var tvungen att täcka inhemska behov. Samma bekymmer har drabbat Storbritannien som idag tvingas att importera olja för första gången sedan 1980-talets början. Nya fynd av olja tillkommer förvisso men konsumtionen är idag tre gånger så hög som återväxten. Detta tycks visa att även om oljan skulle vara ickeorganisk och förnyelsebar (abiotisk) så återbildas den inte i tillräckligt snabb takt. Teorin skulle dock kunna medge att olja exploaterades på platser som idag anses orealistiska av geologiska skäl (som Gold försökte bevisa). I Ryssland sägs det bland annat av proponenterna att den abiotiska teorin använts framgångsrikt ibland annat Dniepr-Donetsk, Ukraina.

I vilket fall som helst så har vetenskapen i både fallet med klimatet och oljan kommit i skottgluggen mellan olika intressegrupper där sedan framgången för teorin verkar vara beroende av delvis andra faktorer än de rent vetenskapliga. Forskningen har försetts med en ideologisk fotboja där de olika ståndpunkterna försvaras på ett tämligen aggressivt sätt . Alla data som talar emot den teori som forskaren bekänner sig till tenderar att avpolletteras istället för att tas i seriös beaktning.[19] På ett nästan religiöst sätt tycks många försöka anpassa verkligheten efter sin teori istället för tvärt om. Motståndarna stämplas ofta som oseriösa och köpta av antingen politiska intressegrupper, tankesmedjor, FN eller oljeindustrin. Jag har även sett otaliga exempel från mina tidigare studier om biodrivmedel där det finns tydliga skillnader i slutsatserna om biogrödans potential beroende på vem som ligger bakom rapporten. Samma grundmaterial ger olika slutsatser. Här föreligger också samma typ av beskyllningar om att exempelvis oljeindustrin har sponsrat bioenergikritiska forskare. Exempelvis så har Ted Patzek och David Pimentel, som forskar om hur mycket energi som krävs för att producera olika former av förnyelsebar energi, stått på de anklagades bänk (de menar exempelvis att sockerrörsetanol från Brasilien inte är värt att producera eftersom energivinsten enligt deras beräkningar är försumbar).

Trots att EU inte officiellt har adresserat problemet med Peak Oil (förutom ett uttalande av energikommissionären Andris Piebalgs om att oljeutvinningen inte kommer att kunna täcka den allt större konsumtionen framöver)[20] så finns det ett närliggande område som ges tydlig vikt. Detta rör problemet med unionens energisäkerhet. Det hade tidigt blivit uppenbart för mig att energin rymde en tydlig säkerhetspolitisk dimension. Jag bestämde mig därför för att i min magisteruppsats grundligare utreda de geopolitiska implikationer som kunde blir resultatet av en minskad europeisk energiproduktion. Ryssland hade under den tid jag skrev uppsatsen visat att de förfogade över ett kraftfullt vapen i sina konflikter med grannländerna. Genom att stänga av gas- eller oljeledningarna fanns uppenbart en möjlighet att göra politiska påtryckningar. Detta visades bland annat i konflikter med Estland, Ukraina och Vitryssland. Nu stannade detta inte bara vid bara grannländerna. Även för Europas del kunde detta ses som en besvärande utveckling. Kontinentens beroende av omvärlden för sin energiförsörjning har kommit att öka allt mer sedan utvinningen av nordsjöoljan började minska kraftigt efter sekelskiftet. Även koltillgångarna har skrivits ned. Istället har energibehovet till stor del täckts av import från Ryssland och Mellanöstern. Den ryska energiproduktionens roll för Europas välbefinnande har därmed kommit att bli ett allt större bekymmer för makthavarna. Med en knapptryckning skulle Ryssland kunna släcka det Europeiska rummet.[21] Vissa menar dock att Rysslands beroende av Europa som energikund skulle vara ett skäl till att vapnet inte skulle komma att användas. Det finns ett ömsesidigt beroende att ta hänsyn till. Detta argument har givetvis sina poänger. Men det innebär inte att EU skulle vara mindre sårbart. Det är svårt att komma undan problematiken när antalet oljeexportörer ständigt minskar. Det blir allt svårare att byta ut Ryssland mot någon annan.

Detta allt större energiberoende kunde ses som en stor anledning till att ett omfattande program om förnyelsebar energi sjösattes under 2007. Förutom att EU varit ledande i sina planer på att minska koldioxidutsläppen, för att möta kraven i Kyotoprotokollet, så har energisäkerhetsfrågan länge haft en betydande prioritet (där en tredje aspekt har rört sysselsättningen). Ur en säkerhetspolitisk synvinkel så kan EU om de inte lyckas förändra sin energimix till att bli mer självständigt producerad tvingas byta fot och närma sig Ryssland istället för USA. Detta är givetvis för många ett otänkbart scenario. EU är nära sammanlänkat med USA och NATO och har stött regimförändringar i Rysslands närhet på ett sätt som den ryska ledningen anser vara fientlig. EU har även stått bakom Georgien i Sydossetienkonflikten. Rysslandsfrågan har blivit hetare och energisamarbeten blivit allt farligare. Farhågor om att Ryssland avser att använda sitt oljevapen gentemot Europa har blivit alltmer aktuellt efter Georgienkonflikten och västs stöd till ett självständigt Kosovo.[22] Detta kan ses som en anledning till att EU har tonat ned sina hot om sanktioner mot Ryssland. Dessa skulle kunna slå tillbaka på ett drastiskt sätt. Den säkerhetspolitiska dimensionen fanns även angiven innan hotet om en skenande växthuseffekt ansågs som viktig att åtgärda men har under senare år kommit att bli allt mer prioriterad. Framtidsläget är kärvt för den egna energiproduktionen. För mig ställde detta en rad med frågor.

Hur kommer det sig exempelvis att klimatförändringarna ges ett sådant utrymme i media och bland politikerkåren jämfört med energisäkerhetsfrågan?[23] Båda aspekter nämns förvisso men tyngdpunkten vilar onekligen på klimatet. Hur kan sedan vetenskap som har en så pass stor osäkerhetsfaktor få ett så stort inflytande över politiken? Peak Oil, som onekligen verkar vara lika ömmande, ges inga FN-paneler medan klimatfrågan kallar till globalt samarbete med klimatkonferenser som samlar experter från världens alla hörn. Kan det helt enkelt vara lättare för europeiska politiker att utåt motivera sin energi- och miljöpolitik med att bekämpa ett skenande klimat istället för att skylta med en osäker energiframtid där unionens säkerhet ytterst står på spel? Är det ett samspel där båda dimensionerna har lika stor vikt eller finns helt andra syften invävda?

 

Kan det misstänkas att EU övervägande använder sig av klimathotet som ett sätt att förändra européernas energi- och livsstilsvanor istället för att skylta mer öppet med en ömmande energisäkerhetsproblematik? Klimatet kan ses som ett inkört spår som det är lätt att bygga en övertygande retorik kring. Som EU-kommissionen själv uttrycker det “The concern is not only about climate change, it is also about Europe’s security of energy supply, economy and the wellbeing of its citizens. Even without climate change, there is every reason to take the steps proposed by the European Commission”.[24] Samma former av åtgärder blir konsekvensen oavsett om det är energisäkerhet eller klimathot som ska bemötas. Hur det än föreligger med detta så skulle säkerligen en majoritet av européerna ange klimatet och miljön som huvudskäl till den stora satsningen på förnyelsebar energi eftersom det är den anledningen som huvudsakligen syns i den politiska retoriken och i mediebevakningen. I alla fall har det sett ut så hittills (men detta kan givetvis komma att förändras).

[1] SPPI, Mission Statement, http://scienceandpublicpolicy.org/our_mission.html (2008-09-22)

[2] Sivertsson, Anders (2004),

Study of World Oil Resources with a Comparison to IPCC Emissions Scenarios, Uppsala University

[3] Energy Watchgroup anser att kolet kommer att nå sitt produktionsmaximum till år 2025. Beräkningsgrunden som stora officiella energiorgan som IEA använder sig av för att beräkna kolreserverna kan inte ses som speciellt tillförlitliga. De använder sig av det lilla företaget Energy Data Associates (bestående av herr och fru Alan Clarke och Judy Trinnaman) som årligen skickar ut ett frågeformulär till världens kolproducerande nationer om hur mycket reserver de uppskattningsvis besitter. http://richardheinberg.com/museletter/193 (2008-08-26)

[4] De erkänner idag både Peak Oil och Climate Change http://www.clubofrome.org/

[5] The Oil Depletion Protocol, http://www.oildepletionprotocol.org/ (2008-09-10)

[6] Heinberg, Richard (2008), Coal and Climate Change,

[7] Nordangård, Jacob (2006), Drömmen om biobränslesamhället, Linköpings Universitet

[8] Konventionell olja, oljesand, etanol, biodiesel m.fl.

[9] Engdahl, William, “Confessions of an “ex” Peak Oil believer” http://www.engdahl.oilgeopolitics.net/Geopolitics___Eurasia/Peak_Oil___Russia/peak_oil___russia.html (2008-08-14)

[10] Williams, Lindsey (1980), The Energy Non-crises, http://www.reformation.org/energy-non-crisis.html (2008-09-11)

[11] Lackner, Chris (2007), Alien technology the best hope to ‘save our planet:’ ex-defence boss, The Ottawa Citizen, http://www.canada.com/ottawacitizen/news/story.html?id=3e57926c-bfeb-4ff3-acf6-50c575ee996c (2008-09-11)

[12] Bainermann, Joel, If hydrocarbons are renewable- then is ”Peak Oil” a fraud?, 321 Energy, http://www.321energy.com/editorials/bainerman/bainerman083105.html (2008-09-12)

[13] Kenney et al. (2001), Dismissal of the Claims of a Biological Connection for

Natural Petroleum, Published in Energia, 2001, 22/3, 26-34.

[14] En annan teori som använts av de biotiska företrädarna är att olja har läckt från ett beredskapslager av olja som låg insprängt 20 km från borrhålet.

[15] Kenney, J.F, Principle results of the major scientific investigations for hydrocarbons in the Swedish deep gas exploration project, Printed in: Proceedings of the VIIth International Symposium on the Observation of the Continental Crust through Drilling, 1994, DOSECC, Santa Fe, NM, 25-28

[16] Pfeiffer, Dale Allen (2005), No Free Lunch, Part 2: If abiotic oil exists, where is it?, From the Wilderness Publications, http://www.fromthewilderness.com/free/ww3/011205_no_free_pt2.shtml (2008-09-11)

[17] Bardi, Ugo (2004), Abiotic Oil; Science or Politics?, From the Wilderness, http://www.fromthewilderness.com/free/ww3/100404_abiotic_oil.shtml (2008-09-12)

[18] David Strahan, The Last Oil Shock, http://www.lastoilshock.com/map.html (2008-09-11)

[19] How to answer a climate sceptic, http://www.panda.org/about_wwf/what_we_do/climate_change/problems/cause/climate_sceptics/index.cfm (2008-08-26)

[20] Euractiv, Peak Oil, http://www.euractiv.com/en/energy/peak-oil/article-163927 (2008-09-24)

[21] Nordangård, Jacob (2007), Ödesstund för Europa, Linköpings Universitet

[22] Evans-Pritchard, Ambrose (2008), Russia may cut off oil flow to the West, The Daily Telegraph, http://www.telegraph.co.uk/money/main.jhtml?xml=/money/2008/08/29/cnrussia129.xml (2008-08-29)

[23] En enkel sökning på Google med kombinationen biofuel+”global warming” ger ca två miljoner träffar emedan biofuel+”energy security” endast ger drygt en tiondel av detta.

[24]Ibid (2007-04-14)

Den ständigt närvarande domedagen

Återigen har en domedagspredikant avgett sin förkunnelse. Denna gång är det Safa Motesharrei från amerikanska The National Socio-Environmental Synthesis Center (SESYNC) som basunerar ut mänsklighetens snara undergång. Safa och hans team har matematiskt analyserat fem olika områden (befolkning, klimat, energi, vatten och jordbruk) som alla verkar leda till kollaps om inget görs. Utvecklingen skylls på eliten som ovarsamt hanterar planeten. I det bästa scenariot har eliten dock förstått allvaret och plockar fram den heliga räddningsplanen som ska omstrukturera hela samhällskroppen.[1]

Hela konceptet känns igen och har sina beröringar med Romklubben, Potsdaminstitutet och Ervin Laszlos/Barbara Marx Hubbards New Ageklubb. Det finns alltid en fin-fin lösning att ta till. Kan det måhända vara så att eliten själva ha varit med i processen att ta fram denna lösning? Kriser ger möjligheter. En ny värld kan födas.

http://www.youtube.com/watch?v=J7lwEvmem2o

Samma grupp som bygger upp katastrofscenariot erbjuder lösningen. Det hållbara utopia och Global Governance.[2]

Angående domedagspredikanter drar jag mig till minnes den belgiske astronomen Patrick Geryl. Han skrev flera böcker om världens undergång 21 december 2012 (förövrigt ett datum som Laszlo/Hubbard använt sig av). Geryl ansåg sig ha avkodat Mayafolkets Dresdenkodex och utifrån detta kommit fram till att världen skulle förstöras av jordbävningar och tsunamis på grund av förändringar av det magnetiska fältet.[3]

“In the year 2012 the Earth awaits a super catastrophe: its magnetic field will completely reverse in one go. Phenomenal earthquakes and tidal waves will destroy our civilization. Europe and North-America will shift thousands of kilometers northward and end up in a polar clime. Nearly the whole Earth’s population will perish in the apocalyptic events”

Detta var kunskaper som sades komma direkt från Mayafolket och det gamla Egypten. Vid en fråga om hans profetia kunde vara fel så sa Geryl att ”mina förutsägelser är så spektakulära, de kan omöjligen vara fel”. Geryls lösning för att överleva var att investera pengar i att bygga bunkrar i sydafrikanska Drakbergen. Ingen lyssnade dock på hans budskap och han lyckades inte få ihop något stöd. När den 21 december kom utan att något hände fick Geryl se sig besegrad. Han hade då predikat sitt budskap i 17 år. Han ångrade nu att han ropat på domedagen och menade att människor istället skulle leva normalt och inte oroa sig. Han hade förstört sitt eget liv med oron för undergången som aldrig kom. När får vi höra detta från katastrofister som Rockström och Wijkman? Men i Geryls fall var det baserat på en uppenbart äkta övertygelse. Elitens domedagsprofeter är också övertygade. Men det handlar snarare om deras lösningars förträfflighet och inte om hotet i sig.

 

Osäkerheter i klimatfrågan

Under mitt inledande arbete med avhandlingen gjorde jag en genomgång av klimatfrågan. Detta var innan jag hade börjat granska historiken bakom klimatlarmen. Detta tidigare opublicerade kapitel är skrivet 2008 (vilket gör att vissa uppgifter är daterade). Jag var då fortfarande mycket präglad av Peak Oil men skrev också en kritisk genomgång av den teorin (jag återkommer till detta i ett kommande inlägg). Att syna de olika perspektiven har alltid varit viktigt för mig. Hävdar man att en teori är ”den enda sanna sanningen” är man enligt min mening inte en riktig vetenskapsman. Vetenskap bygger på att man ständigt ifrågasätter och omvärderar för att föra kunskapen framåt. Tyvärr har universiteten kommit att bli alltför präglade av religiöst och dogmatiskt tänkande. Ideologier har tagit på sig en vetenskaplig förklädnad. Tidigare fanns bland annat Lysenko och Rasbiologi. Nu har andra ”vetenskaper” tagit dess plats med anspråk på att förändra världen och människans sätt att vara.

Hur var det sedan med den globala uppvärmningen? I samband med studien om bioenergiimport började jag granska den mer populariserade anledningen till den stora satsningen på förnyelsebar energi – hotet om ett förändrat klimat. Min första utgångspunkt var att få reda på hur tilltagande klimatförändringar skulle påverka odlingen av biogröda. Skulle exempelvis ökad torka och tilltagande översvämningar hota att minska uttaget? Men i sammanhanget kom jag även att ställa mig frågan om varför klimatet hade en så stor slagsida i debatten jämfört med Peak Oil. Klimatet hade under några få år kommit att bli ett av mänsklighetens mest prioriterade problem att lösa. Från att ha samlat bilisterna till bensinuppror mot oljebolagen och statsmakten så bytte kvällspressen en dag plötsligt inriktning och anklagade istället bilisterna för att orsaka en värld med smältande glaciärer, stigande havsnivåer, torka och missväxt. Klimatforskaren James Hansen (NASA) blev flitigt citerad och forne amerikanske vicepresidenten Al Gore fick en hjältegloria och ett fredspris (tillsammans med IPCC) när han framgångsrikt lyckades föra fram klimatet som ett av mänsklighetens största problem att lösa. Plötsligt skulle alla bli ”klimatsmarta” och uppmuntras till att investera i en ”miljöbil”. Det uppstod en stor politisk enighet i frågan där även den tidigare tveksamma högern samlades. Frågan om oljan har istället varit väldigt lågt prioriterad och de som har sett Peak Oil som ett problem har sällan blivit hörda. Ingen med en tv-apparat och en dagstidning har kunnat undgå frågan om klimatproblemen medan oljefrågan kräver betydligt öppnare ögon och öron. Det är även tydligt att andra röster har haft en större tyngd i frågan om oljans status än ”oljepessimisterna” i ASPO.

Vad gäller klimatet så var den allmänna uppfattningen att människan låg bakom de senaste 30 årens globala uppvärmning. De forskare som hävdade att klimatets förändring under senare år till största delen var naturlig och exempelvis styrd av solfläckarnas intensitet, kosmisk strålning och väderfenomen som El Nino/La Nina blev i många fall avfärdade som köpta av en girig oljeindustri och ibland till och med stämplade som ”klimatförnekare” med politiskt bakomliggande agenda.[1] En allmän åsikt var att eftersom IPCC samlar de främsta forskarna inom området ger detta en okränkbar legitimitet. Men var det verkligen så enkelt? Vid den granskning som jag företog tycktes detta inte ge en rättvis bild. Det existerade en ganska bred flora av åsikter om vilka faktorer som ansågs driva klimatets förändring under 1900-talet och även till vilken del människans utsläpp var en del av det. Inte heller forskarna som arbetade med att sammanställa IPCC:s rapport var helt eniga (flera namn hade också hoppat av processen).

Image

De mest alarmistiska påståendena som hade synts i pressen och i Al Gores film ”En obekväm sanning” var till stor del ogrundade rent vetenskapligt och inte heller understödda av FN:s klimatpanel IPCC. Detta rörde bland annat Al Gores påstående i filmen ”An inconvenient truth” att världshaven hotar att stiga med 7 meter. IPCC gör den betydligt mer konservativa bedömningen 0,2-0,6 meter .[2] Detta och flera andra fel gjorde att en brittisk domstol fastställde att den Oscarsvinnande filmen bara fick visas på brittiska skolor om det följde med en not där de sammanlagt nio vetenskapliga felen förklarades.[3] Det som klimatforskarna i stort sett kunde vara eniga om var de observerade fakta som visade att medeltemperaturen hade gått upp med ca 0,3 grader de senaste 30 åren och att även koldioxidnivåerna hade ökat i atmosfären. Orsakerna till temperaturökningen var dock inte helt säkerställd (även om IPCC angav att mänskliga utsläpp av CO2 med största sannolikhet bar skulden). Trots detta så menar vissa forskare att jordklotet står inför en avkylning på grund av naturliga variationer (som La Ninâ, Pacific Decadal Oscillation och solfläckscykeln) de närmsta 20 åren.[4] Detta trots att koldioxidnivåerna stadigt har gått upp.

Image

Med en sjunkande global medeltemperatur sedan toppåret 1998 (väderfenomenet El Nino var ovanligt starkt detta år) menar därför vissa kritiker att detta är ett tecken på att AGW-teorin måste anses som falsifierad medan proponenterna ser detta som en tillfällig nedgång i en annars uppåtgående trend. IPCC anger också att aerosoler kan tänkas ha motverkat uppvärmningen.[5] Det argumenteras också för att den senaste avkylningen har pågått under en alltför begränsad tid för att det ska kunna göras några drastiska slutsatser. Om däremot en längre avkylning infaller kan Al Gore och James Hansens scenarier om en ”global tipping point” för klimatet de närmaste 10 åren få vissa legitimitetsproblem. En av de mer tongivande kritikerna och även en av medförfattarna till IPCC:s förra rapport (2001), Richard Lindzen, menar att det stora problemet är att sammanfattningen (Summary for Policymakers) inte återkopplar på ett korrekt sätt till rapporten. Argument som stödjer tesen förstärks medan de som talar emot förbises. Hans eget 35-sidiga kapitel sammanfattades i en mening och på ett sätt som inte stödde de slutsatser som han själv hade gjort. Han anser annars att det vetenskapliga arbetet med rapporten är av betydande hög kvalitet Enligt hans uppfattning så drivs IPCC snarare av politiska än vetenskapliga mål.[6] Vidare pekar han på att påståendet, som Al Gore ger, om att det råder konsensus i forskarvärlden inte har någon legitim grund. I en genomgång av de 928 publikationer som Gore menade angav ett entydigt stöd för AGW fann Lindzen bara 13 som stödde detta.[7]

Image

”I hope you are not fooled by any of the ”myths” about the hockey stick that are perpetuated by contrarians, right-wing think tanks, and fossil fuel industry disinformation.” (Michael Mann)

Stor kritik har även riktats till IPCC för inkluderandet av den s.k. hockeyklubban i den förra rapporten (2001). Den användes flitigt i debatten för att visa att århundraden med en jämn global medeltemperatur hade följts av en dramatisk temperaturuppgång under efterkrigstiden (den historiskt konstaterade medeltida värmeperioden var utraderad). Michael Manns påstådda bevis för detta kom dock att bli ifrågasatt när hans arbete granskades av statistikern Steve MacIntyre. Manns modell var uppbyggd så att ”hockeyklubban” framträdde även om den statistiska datan bara bestod av brus. En lång kontrovers följde där Mann försvarade sig med att andra studier faktiskt hade bekräftat hans resultat. En oberoende kommission[8] granskade sedan dispyten och konstaterade att MacIntyres kritik i stort sett hade varit korrekt. Media tolkade dock det hela som att det var Mann som hade rätt. IPCC lyssnade dock på kritiken och har i senaste rapporten lyft bort både Manns studie samt ”hockeyklubban”. (Ska utveckla lite mer)

Image

Även metoden för att analysera historiska koldioxidhalter har kommit att kritiseras. WMO rapporterade 2006 att halten av CO2 det året var det högsta som någonsin hade uppmätts (381,2 ppm). Ernst-Georg Beck menar dock att detta inte är sant. IPCC har ignorerat viktig forskning (ca 90000 mätningar mellan 1812-1961 och publicerade i 175 vetenskapliga tidskrifter) som visar att koldioxidhalterna har varierat kraftigt och att de så sent som på 1940-talet legat på liknande nivåer som idag. Istället har IPCC använt sig av vetenskapligt underlag som har analyserat borrkärnor från Antarktis för att mäta de historiska nivåerna.[9] Detta är enligt vissa experter på området, som den polske klimatforskaren Zbigniew Jaworowski, en högst osäker metod. Jan-Olov Liljenzin, professor i kärnkemi, anser att hela förfarandet liknar ett bedrägeri och att de kemiska analyserna har utelämnats för att de inte stödjer den politiska agendan. Han säger sig också vara ”rädd för är att sådana här bedrägerier slår tillbaka och skadskjuter miljörörelsen, så att ingen tar de riktiga klimatfrågorna på allvar, som att man måste hushålla med jordens resurser”. De stora CO2 fluktuationerna anser dock Erland Kjellén (professor i dynamisk meteorologi) och Henning Rodhe (professor i kemisk meteorologi) vara helt osannolika. De menar att mätningarna har skett i närheten av städer och därmed inte är tillförlitliga. Rodhe anser att Liljenzins kritik är oseriös och att han inte har koll på tillförlitlig litteratur inom området (som Bolin och Keeling).[10]

The current focus of the IPCC and others on climate change with their emphasis on global warming, as a guise to promote energy policy, therefore, is an erroneous and dishonest approach to communicate energy policy to policymakers and the public. The optimal energy policy requires expertise and assessments that involves a much broader community than the climate science profession.[11] (Roger Pielke Sr)

En annan klimatforskare, Roger Pielke Sr, anser att det inte finns några tvivel om att människan förändrar klimatet men att IPCC har koncentrerat sig oproportionerligt på mänskliga koldioxidutsläpp. Han anser att det finns andra människobaserade drivkrafter av klimatet som har större tyngd (exempelvis aerosoler). Dessutom är han av åsikten att de naturliga variationerna är underskattade. Därför är den nuvarande klimatpolitikens fokus på att minska koldioxidutsläppen felaktig. Han menar att det snarare handlar om förtäckt form av energipolitik.[12] Han anser också att satsningar på biodrivmedel har negativa effekter på klimat (genom förändrad markanvändning) och biodiversitet.[13]

Den brittiske journalisten George Monbiot menar dock att IPCC:s bedömningar är alltför konservativa och att klimateffekterna är betydligt mer allvarliga än vad som kommer fram i deras rapporter. Han menar att klimatforskare (som James Hansen) övertalas att tona ned sina resultat och förhindras att uttala sig i media. Stora oljebolag som ExxonMobil[14] har sedan finansierat många av de forskare som uttrycker sig kritiskt till AGW eftersom teorin utgör ett hot gentemot deras affärsintressen.[15] En mängd med konservativa tankesmedjor gör sedan sitt bästa för att förhala debatten genom koordinerade attacker emot AGW-teorin och dess företrädare. Det saknas egentliga vetenskapligt underbyggda data och istället har ideologiska och politiska motiv tagit över. Han anser dock att politiken att främja bioenergi är felaktigt och att biodrivmedel till och med kan ses som ett sämre alternativ än fossila bränslen.[16]

Det finns visst fog för denna kritik även om den behöver nyanseras ganska ordentligt. ExxonMobile och högerkonservativa krafter har tidigare varit inblandade i en förtalskampanj gentemot IPCC och AGW-teorin. Den AGW-kritiska Global Climate Coalition (idag avsomnad) bildades exempelvis genom oljeindustrins försorg. Det går också att anta att en del forskare lockas in i tankesmedjornas välkomnande famnar eftersom att de där kan få erkännande, uppmärksamhet och välkomna forskningsmedel. Ett annat exempel som kan sägas vara lite anmärkningsvärt rör det lilla forskningsinstitutet Space and Science Research Center i Florida där det går att beställa vetenskapliga rapporter som tar upp ämnen som är intresse för kunden.[17] Detta institut arbetar speciellt inom klimatområdet och tror själva på en global avkylning inom de närmsta decennierna. Däremot så är det bedrägligt att påstå att alla forskare som är skeptiska till AGW automatiskt är högerkrafternas avlönade marionetter. Många av forskarna har snarare kommit att exploateras för att tjäna ideologiska eller affärsgrundade syften. Ett exempel rör forskaren Dr. Lloyd D. Keigwin som 1996 publicerade en artikel om klimatrekonstruktion av lera från Sargassohavet. Uppgifter från denna studie, som påvisade hur de naturliga variationerna i klimatet hade sett ut historiskt, användes sedan av Exxon i en stor reklamkampanj. Keigwin, som såg sin karriär hotad genom att bli ihopkopplad med oljejätten, fick skriva ett publikt brev för att be dem att inte hänvisa till hans forskning.[18] Den kanske mest utskällda ”skeptikern” är annars Professor Fred Singer. Han har gjort sig känd för att förneka människans roll i klimatförändringarna, freonets skadeverkan på ozonlagret och farorna med passiv rökning. Detta har fått kritikerna, som Greenpeace, att dra slutsatsen att han helt har sålt sig till marknadskrafterna (Exxon, Philip Morris m.fl.) medan han själv ser sig som en försvarare av en vetenskap som inte styrs av politiska agendor eller storbolagens ekonomiska motiv. Han bildade 1990 organisationen Science & Environmental Policy Project (SEPP) som arbetar för att vetenskapen används på ett sunt sätt när miljö- och hälsoproblem adresseras.[19] Han har även med ett antal andra AGW-kritiska forskare (Monckton, Goldberg, Gray, Avery, Carter, Labohm) gett ut rapporten Nature, Not Human Activity, Rules the Climate som ett kritiskt svar på den senaste IPCC rapporten.[20]

“Now, don’t forget that what they’ve given me amounts to a tiny fraction of 1 percent of our total cumulative budget (at SEPP.org). And don’t forget that the energy companies give hundreds of millions of dollars — which is at least 10,000 times as much as we’re getting — to researchers everywhere who are working to show that global warming exists and is human-caused.”[21] (Fred Singer)

Precis som Lindzen anser Singer att den vetenskapliga delen av IPCC-rapporten är mycket bra och delar hans uppfattning om att ”Summary for Policymakers” förstärker de delar som bekräftar teorin om AGW och tonar ned osäkerheterna. Han förnekar sedan inte att det finns en värmande effekt i CO2 men menar att den är försumbar sett till det större perspektivet. Vi kan sedan inte göra något annat åt de återkommande klimatförändringarna än att anpassa oss.[22] Singer medger att han har tagit emot pengar från Exxon. Däremot så har deras bidrag varit blygsamt och kan inte heller sägas vara avgörande för vad Singer själv har för någon åsikt om AGW. Med tanke på att forskningen idag är allt mer beroende av externa medel så blir beskyllningarna om styrning också ganska uddlösa. I så fall kan de flesta av dagens forskare beskyllas för detta. Vilken är sedan Exxons ståndpunkt gällande AGW idag?

“Without question, emissions and concentrations of carbon dioxide – one of several greenhouse gases – have increased during this same time period. The burning of fossil fuels and changes in land use are significant sources of CO2 emissions. These questions have been addressed by the Intergovernmental Panel on Climate Change – an effort we support through the participation of our scientists. Many more questions remain, and require continued research. But it has become increasingly clear that climate change poses risks to society and ecosystems that are serious enough to warrant action — by individuals, by businesses, and by governments.”[23] (Rex W Tillerson, Chairman and CEO, Exxon Mobil Corporation)

En annan fråga är sedan hur mycket pengar som oljebolagen lägger på forskning som stödjer hypotesen om AGW? Oljebolag som Chevron[24], Shell, BP m.fl. lyfter exempelvis upp klimatförändringarna som ett mycket viktigt problem att lösa. Deras hemsidor är fyllda med information där problemet adresseras. Idag så står även ExxonMobil bakom detta och har dessutom sedan länge bidragit med vetenskaplig expertis till IPCC.[25] Kritiken kan därmed ses som onyanserad och verkar istället handla om att smutskasta vetenskapsmän som har tvivel angående AGW. Att ett oljebolag ger pengar till en viss sorts forskning är inte bevis nog. Det finns också skäl att tro att forskningsmedel som går till skeptiska forskare är mycket små i jämförelse med de summor som går till företrädare för AGW. SEPP fick exempelvis sammanlagt 10 000 dollar år 2000 från Exxon. Samma år gav Exxon 100 miljoner dollar till ett projekt på Stanford University, The Global Climate and Energy Project,  som arbetar med bland annat koldioxidreducerande teknik (som Carbon Sequestration Storage).[26] Även Bushadministrationen, har trots sin vägran att skriva på Kyotoprotokollet, en energipolitik som tydligt tar ställning för AGW. Detta avser bland annat satsningar på förnyelsebar energi, CSS, klimatforskning och skatteåtgärder.[27]

Ska logiken följas angående hur forskare och tankesmedjor sponsras av ekonomiska krafter för att så förvirring ska kanske även miljörörelsen själva skärskådas. Hur mycket av deras pengar kommer från de krafter som de själva anser sig jobba emot? Men när detta diskuteras blir det ofta inkastat i facket konspirationsteori. Det är i dagens medieklimat legitimt att peka ut forskare som tvivlar på AGW som ”förnekare” och oljebolagslakejer medan det är illegitimt att fråga sig om oljebolag som ARCO och Rockefeller Brothers Fund har haft andra avsikter än att värna om miljön i och med att de har gett stora summor till olika miljöorganisationer sedan 70-talet (och dessutom var involverade i de stora miljökonferenserna).

“…the climate change debate is basically not about science; it is about ideology. It is not about global temperature; it is about the concept of human society. It is not about scientific ecology; it is about environmentalism, which is a new anti-individualistic, pseudo-collectivistic ideology based on putting nature and environment and their supposed protection and preservation before and above freedom.” (Vaclav Klaus)

Den tjeckiska presidenten Vaclav Klaus menar att klimathotet tjänar helt andra syften än vad som förespeglas, att det inte är baserat på solid vetenskap och att det ytterst utgör ett hot mot folkens frihet. Enligt hans uppfattning är det IPCC och miljörörelsen som exploaterar vetenskapen på ett bedrägligt sätt (i syfte att centralisera makten, beskatta folket och sätta upp en form av planekonomi med gröna förtecken).[28] Han är dessutom kritisk till hur biodrivmedel blåses upp till att lösa detta, enligt honom, obefintliga klimathot.

Kommentar

Något som tycks vara tydligt i denna vetenskapliga debatt är den polarisering som har uppstått. Det handlar allt mindre om ett sökande efter objektiv kunskap utan tenderar istället till att handla om politik. Effekten har blivit att forskare som producerar resultat som går emot den förhärskande teorin till stor del blir avfärdade som oseriösa desinformatörer i oljebolagens tjänst. AGW-företrädarna påstås i sin tur av sina belackare ha sålt sig till FN, EU och miljörörelserna för att grundlägga en ekofascistisk världsstat. Frågan är vad vetenskapen vinner på detta?

Dessutom finns det en risk att beställaren sätter agendan för vad forskaren ska komma fram till. Större delen av den forskning som utförs om klimatet utgår idag exempelvis från premissen att det är människans koldioxidutsläpp som driver klimatförändringarna. Detta riskerar då att bli självuppfyllande. Forskaren ser världen genom teorin och utelämnar det som talar emot. ”Vi måste finna bevis för att bekräfta teorins validitet”. Det gäller då också att undvika att komma fram till något kontroversiellt som kan stjälpa karriären och med det ge en stämpel som ”kättare”. Det är också viktigt att rädda den framtida finansieringen. Att sticka ut kostar helt enkelt för mycket. Det finns också en aspekt av grupptänkande i det hela. De flesta opponerar sig inte emot den allmänna uppfattningen eftersom detta riskerar att driva bort dem från flocken. De kan bli ansedda som att vara galna eller att ha sålt sig. Jag kan även fråga mig om inte resultatet hade blivit ett helt annat om grundpremisserna hade haft en annan inriktning. Hur objektivt än IPCC sägs arbeta så handlar det ändå om att fastställa människans roll i klimatförändringarna.[29] Omvänt så skulle den andra sidan kunna sägas arbeta med att enbart finna material som kan stjälpa IPCC:s modeller.


[1] Den konservativa amerikanska tankesmedjan American Enterprise Institute anser att AGW bygger på falska premisser.

[3] Hines, Nico (2007), Al Gore told there are nine inconvienient truths in his film, http://www.timesonline.co.uk/tol/news/uk/science/article2632660.ece (2008-09-10)

[5] IPCC angav i den andra rapporten att utsläpp av svaveldioxid från elkraftverk bidrog till en avkylande effekt (sulfate aerosol effect). Detta visade sig dock inte stämma med observerade data. Den största temperaturökningen skedde i den norra hemisfären. Här skedde också de huvudsakliga utsläppen av aerosoler. Detta gav upphov till en motsättning. I rapporten från 2001 togs därför detta påstående bort.

[6] Georgia, Paul (2001), IPCC report criticized by one of its lead authors, Environment and Climate News, June 1 2001, http://www.heartland.org/Article.cfm?artId=1069  (2008-08-26)

[7] Don J Easterbrook, ”Geologic Evidence of the Cause of Global Warming and Cooling — Are We Heading for Global Catastrophy?” http://www.globalwarminghoax.com/e107_plugins/content/content.php?content.24 (2008-09-19)

[8] House Energy and Commerce Committee 2005b

[9] Beck, Ernst-Georg (2007), 180 years of atmospheric CO2 gas analysis by chemical methods, Artikel i Energy & Environment · Vol. 18, No. 2, 2007

[10] Hultén, Hilda, Kemister underkänner CO2 analyser, artikel i Kemivärlden 2007-12-13 http://www.chemicalnet.se/iuware.aspx?pageid=792&ssoid=72711

[12] Climate Science: Roger Pielke Sr. Research Group http://climatesci.org/category/ra-pielke-sr-position-statements/ (2008-08-27)

[13] Ring Ed (2007), Interview with Roger Pielke Sr, EcoWorld http://ecoworld.com/features/2007/12/03/interview-with-roger-pielke-sr/ (2008-09-09)

[14] Sedan 2006 säger sig ExxonMobil ha slutat ge pengar till AGW-skeptiska tankesmedjor. http://www.msnbc.msn.com/id/16593606/ (2008-08-28)

[15] Monbiot, George (2007), The real climate censorship, Artikel I Guardian 10 April 2007, http://www.monbiot.com/archives/2007/04/10/the-real-climate-censorship/ (2008-08-28)

[16] Monbiot, George (2007), Worse than fossil fuels,

[17] Space and Science, http://www.spaceandscience.net/id63.html (2008-09-19)

[18] Herrick, Thaddeus, Exxon Mobil Uses Scientist’s Data,

As Evidence of Natural Warming, artikel i The Wall Street Journal, http://online.wsj.com/article/SB985216362941657854.html och Fabius Maximus, http://fabiusmaximus.wordpress.com/2008/06/12/agw/ (2008-09-19)

[19] SEPP,

[20] Singer, Fred m.fl. (2008), Nature, Not Human Activity,

Rules the Climate, Nongovernmental Panel of Climate Change, SEPP, The Heartland Institute

[22] Independent Institute, Interview with Dr. S. Fred Singer by Nova on the Issue of Global Warming, http://www.independent.org/issues/article.asp?id=1938 (2008-09-19)

[23] Tillerson, Rex W (2007), Meeting growing energy demand and addressing climate risks, Speech at Royal Institute for International Affairs 21 juni 2007, http://www.exxonmobil.com/Corporate/news_speeches_20070621_RWT.aspx (2008-09-22)

[24] Chevron, Climate Change FAQ, http://www.chevron.com/globalissues/climatechange/faq/#q1 (2008-09-22)

[25] ExxonMobil’s response to publication of the IPCC Fourth Assessment Report Climate Change 2007: Climate Change Impacts, Adaptation and Vulnerability, http://www.exxonmobil.com/Corporate/news_statements_20070406_climateipcc2.aspx (2008-09-22)

[27] U.S. Department of State, Climate Change Fact Sheet, http://www.state.gov/g/oes/rls/fs/46741.htm (2008-09-29)

[28] Klaus, Vaclav (2007), The other side of global warming alarmism, speech at the Chatham House, London November 7, 2007

[29] IPCC, About IPCC, http://www.ipcc.ch/about/index.htm (2008-09-19)

En bok, En författare

Jag blev ett kort tag efter att boken ”Domedagsklockan och myten om jordens ständiga undergång” hade släppts kontaktad av Utbildningsradion. De ville att jag skulle delta i programmet ”En bok, en författare”. Jag har själv alltid uppskattat programmet för sin avslappnade stil där författaren intervjuas på ett lugnt och respektfullt sätt. Jag tittade inför inspelningen på avsnitt där både Wijkman och Dregen intervjuades av välvilliga intervjuare. Det jag skulle vara med om var dock mycket långt ifrån detta.

Inför inspelningen hjälpte min flickvän till att hitta lämpliga kläder som skulle göra sig i tv-rutan. Satt sedan och funderande under resan med tåg från Norrköping. Jag ville vara rätt ute och såg mig sittandes i en av skinnfåtöljerna där jag lugnt och sakligt berättade om turerna i klimathotshistoriken. Nu skulle jag få tala till punkt och berätta en annan historia än den officiella. Jag skulle få berätta om det jag hade luskat i under alla doktorand-åren. Att ulven gömde sig i fårakläder. Att hela processen var mycket öppen och att en av huvudagendorna hette global styrning. Att denna lösning mycket tidigt hade propagerats av de finansiellt mäktiga. Att officiella dokument styrkte allt det jag sa men att media aldrig någonsin riktade sitt intresse mot detta håll.

Jag anlände till TV-huset vid Gärdet en morgon i december 2013. Kontaktade vakten och berättade vilket program jag skulle medverka i. Han var mycket intresserad av det jag hade skrivit och drog upp sin egen oro över den globala maktelitens förehavanden. Han var tydligt influerad av Alex Jones mer spekulativa avslöjarjournalistik. Jag visade en del exempel på hur olika nätverk hade opererat i klimatfrågan från min bok innan jag blev mottagen av redaktionschefen. Han var en trevlig man och vi satt och småpratade en stund innan jag skulle in i sminket. Han överraskade mig med att berätta att konceptet hade gjorts om. Vi satt nedsjunkna i skinnfåtöljerna som var utflyttade från studion och stod precis utanför. Den trivsamma scenografin hade ersatts av en grå bakgrund, två mattsvarta höga stolar och ett matchande bord. Det såg dystert ut tyckte jag. Skulle det verkligen gynna en bra intervju? Samtalade en stund med honom om hur olika hotbilder används, varför Sverige är så ensidigt gällande klimatpropagandan och vad som kan tänkas bli nästa stora hotbild.

Gick därefter in till sminket och hälsade på intervjuaren som var Bodil Appelquist från Aktuellt och Vetenskapsredaktionen. Hon var först artig och hälsade på mig med ett leende. Hon berättade bland annat om ett mycket nervöst intervjuoffer hon hade haft i Aktuelltstudion. Varför pratade hon om det, undrade jag. Jag satte mig därefter själv i sminket. Själv kände jag egentligen inte någon större nervositet inför framträdandet trots att det var min tv-debut (förutom som publik i ett tv-program i slutet av 90-talet). Jag hade ju svaren.

Därefter fick jag bekanta mig med studion och vi gick igenom hur programmet var upplagt. Borta var nu den lugna stilen och istället var det närbilder och snabba klipp som gällde. Ingen hade förberett mig på upplägget och jag instruerades att kort berätta om boken. Vi gjorde en testomgång innan den egentliga filmningen var igång. Pulsen steg en del.

Efter att jag kort berättat några ord om boken öppnade Bodil frågestunden med att genast attackera! Hon ifrågasatte uppgifter från ett kapitel som Svenolof Karlsson hade skrivit. Tonen var märkbart irriterad och den inledande artigheten var som bortblåst. Jag blev lätt chockad och fick snabbt finna ord för att bemöta hennes argumentation. Intervjun tog nu form av ett förhör snarare än ett samtal om boken. Allt handlade om att skjuta ner mina argument. Jag fick betona att jag ansvarade för mitt kapitel och inte kunde svara för alla delar. Försökte hålla en lugn ton. Hon använde vanliga argument som att vetenskapen är avgjord och att si och så många klimatforskare har denna ståndpunkt. Jag svarade att vetenskap aldrig är avgjord. Den måste ständigt utmanas och omvärderas när ny fakta tillkommer. Den blir aldrig färdig. Hon tog upp månlandningskonspirationen och försökte uppenbart förlöjliga mina argument. Hon började också prata om ”sammansvärjningen” som jag hade kartlagt. Jag svarade att det inte var tal om någon sammansvärjning. Det är en öppen process. Snarare att frågan likt en snöboll växt och ständigt fångat nya aktörer som vunnit på att driva sina agendor med klimatet som gemensamt problem. Hon tog på slutet upp frågan om global styrning och de uppgifter som jag relaterade till angående odemokratiska tendenser i syfte att lösa klimatfrågan. Kan inte det vara nödvändigt frågade hon? Jag menade då att om vi ska ha en odemokratisk global styrning så borde sådana idéer debatteras publikt och inte bakom lyckta dörrar. Därefter följde ett par korta frågor innan intervjun avslutades.

Jag var lite tagen efteråt och det kändes obönhörligen obehagligt. Som att sitta i den Sovjetiska statstelevisionen och bli förhörd angående sina tvivel om den kommunistiska utopin. Jag var kättaren. Jag hade några minuters eftersnack med Bodil där hennes ståndpunkter med tydlighet framgick. Det var inte fråga om att opartiskt samtala om boken. Det var snarare som att djävulen skulle opponera på Bibeln. Jag erbjöd ett vad med henne om att klimatfrågan inom fem år skulle vara död. Detta ställde hon dock inte upp på. Jag känner mig dock tämligen övertygad om att när klimatavtalet i Paris är undertecknat 2015 (vilken uppgörelse det nu blir) så kommer allt mindre resurser ges till att saluföra klimatet som den stora ödesfrågan. Då kommer snarare andra frågor att börja lyftas fram.

Efter tv-sessionen tog jag t-banan in till Centralen, satte mig på puben och beställde den starkaste öl jag kunde finna. Jag behövde verkligen hitta lugnet igen. Mitt i allt tänkte jag att mitt liv ändå är ett fantastiskt äventyr. Det är dock ingen lätt match att ifrågasätta etablissemanget och detta var bara en av många händelser de senare åren. Jag blev starkt påmind om allt sinnessjukt som hände i samband med min disputation. Detta är något jag kommer att återvända till…

Programmet skulle ha sänts några veckor efter inspelningen. Så blev inte fallet. Trots att jag flera gånger frågat om sändningstid har inget klart svar levererats från UR. Bara att det inte är tablålagt. Anledningen till detta kan bara spekuleras i.

Hur jag blev botad från politikens villfarelser och såg dess manipulativa spel

Jag var en gång miljöpartist och var också aktiv som fritidspolitiker. Främst handlade detta om mitt engagemang för stadsplanering och att jag med avsmak såg hur gigantiska köplador hade slagits upp på gammal åkerjord utanför Norrköping och andra städer. Jag ville påverka den utvecklingen och såg den politiska gärningen som ett sätt. Tidigare hade jag skrivit insändare om koncentrationen av allt cityliv i Norrköping till några få kvarter. Jag värnade om den gamla staden och ett myllrande stadsliv i kontrast till den likriktade stad som hade börjat växa fram. Jag hade i förhållande till detta skrivit en hel del om funktionalismens destruktiva planering med sitt inslag av social ingenjörskonst. Hur stora fastighetsbolag som Lundbergs arbetade tätt tillsammans med i huvudsak socialdemokratiska politiker för att genomföra storslagna (och i mitt tycke) människofientliga projekt. Det var obegripligt för mig hur man kunde låta en så fantasilös och grå stad ta plats i spillrorna av den gamla. Hur fyrkantiga lådor ersatte en varierad stadsbild. Det visade för mig det ohållbara med att låta stadsplanering och arkitektur vila på en påstått vetenskaplig grund där logik stod över fantasi och skönhet. Resultatet var i mina ögon i de flesta fall avskräckande. Jag skrev i sammanhanget en uppsats om den politiska processen när en gata breddades i Norrköping där det blev tydligt vem som hade makten över stadens rum. Det var näppeligen de som bodde i de miljöer som hotades av grävskoporna. Dessa kördes över utan pardon. En vändning kom dock till slut när radikala ungdomar, kulturbevarare och konservativa äldre fastighetsägare gjorde gemensam sak för att stoppa rivningshysterin och rädda de gamla miljöerna. Det var en motkraft som kom underifrån. Till sagan hör också att den svenska ekonomin gick allt sämre och att det blev pyspunka på hela projektet.

När jag började söka mig till politiken handlade det om att hitta ett parti som var alternativt och som hade ett underifrånperspektiv. Jag ville stärka medborgardeltagandet i stadsplaneärenden och hade en naiv tilltro till att detta skulle kunna genomföras politiskt. Jag låg nära de tankar som fanns om decentralisering och medborgarstyre inom Miljöpartiet. Jag fann också i partiet en kritik till EU-projektet som jag delade. De såg sig också som ett alternativ till blockuppdelningen. Att jag sedan var starkt präglad av Peak Oil-rörelsens domedagsbudskap och såg att stadsutvecklingen stred mot detta förstärkte detta mitt val. Detta hade gjort mig fientlig till bilismen och slöseriet med resurser. Jag frågade mig hur politikerna kunde tillåta denna barocka stadsutveckling. Själv använde jag apostlahästarna och bodde centralt. På detta sätt låg Miljöpartiets inställning nära min egen under denna tid. Jag hade annars tidigare tagit avstånd till det politiska spelet och dragits till anarkistiska idéer. Jag har alltid haft svårt för auktoriteter och ogillar att ställa mig i led efter någon. En fritänkare. Efter att ha lärt känna en hel del personer inom den autonoma rörelsen såg jag dock att de inte på något sätt stod för någon individuell frihet utan snarare propagerade för socialistiska idéer och slagord. Det var definitivt inte min melodi. Trodde egentligen inte på politiken men gav den en chans. Min romantiska självfixarsyn fanns även i delar av Miljöpartiet och jag gick med som medlem när det var som mest kaotiskt och galningsfrekvensen var hög. Då kändes det lite spännande att ta sig in där och se om det gick att uträtta något. Jag hade en naiv tilltro till de möjligheter som skulle öppna sig men det politiska spelet skulle i slutändan visa sig vara ett alltför riggat spel.

Genom att jag var väldigt bestämd och påläst när jag gick på ett möte med miljöpartiets lokalavdelning fick jag snabbt en plats som ersättare i styrelsen. Jag anmälde också mitt intresse för stadsplaneringsnämnden. Genom att jag inte ställde upp i valet till kommunfullmäktige fick jag en ersättarplats. Detta var 2006. Miljöpartiet hamnade då i en situation som koalitionsparti till socialdemokraterna. Miljöpartiet var dock snarare ett lydparti. Några punkter hade förstås partiet fått igenom men på nämndmötena var det tydligt vem som höll i agendan. Den socialdemokratiska ordföranden höll hårdhänt i klubban (i nära samverkan med stadsbyggnadskontorets chef). De punkter som jag tog upp om medborgarinflytande togs inte emot med någon större entusiasm. Jag påtalade bland annat att stadsborna borde få rösta om alternativen vid en artitekturtävling istället för den lilla arkitektelit som nu fick uttala sig. Detta hånades mer eller mindre som ett korkat förslag. Hur skulle det fungera om alla fick vara med i beslutsfattandet ansåg en av socialdemokraterna? ”Bara krångel”. Här satt jag alltså i samarbete med det parti som hade varit ansvarigt för att Norrköping hade söndertrasats av grävskopornas hungriga käftar under 60- och 70-talet. Jag förstod varför detta hade hänt med tanke på att maktstrukturerna fortfarande var intakta. Strategin från socialdemokraterna var sedan att olika åtgärder som vi i Miljöpartiet inte sympatiserade med ”bara skulle utredas”. Det gick att ”ta tillbaka”. När utredningen sedan kommit igång gick det sedan ”inte att stoppa”. Det var ett trixande och manipulerande för de skulle få igenom sin vilja. Den stora luntan med ärenden kom sedan i brevlådan alltför sent för att jag skulle kunna gå igenom materialet ordentligt. Jag tröttnade alltmer och när sossarna tröskade igenom en hårdhänt exploatering av Malmölandet i Norrköping fick jag nog. Det var för mig en viktig fråga att bevara det gamla historiska jordbrukslandskapet. Istället tvingades vi gå med på detta beslut för att inte ”äventyra samarbetet”. När jag samtidigt blev antagen som doktorand och skulle studera politik på EU-nivå ville jag inte längre vara politiskt associerad utan stå obunden. Jag avsade mig då det politiska uppdraget.

En annan fråga som fick allt större slagkraft under denna tid var klimatet. Efter att på allvar ha satt mig in i frågan under mina geografistudier utvecklade jag en skepticism. Jag har alltid varit noga med att läsa in mig på material och titta på olika perspektiv. Jag blev förfasad över att frågan var så ensidigt behandlad och tog upp motstridigheten i förhållande till Peak Oil. Det går inte att hävda båda hoten menade jag. Detta var förstås en omöjlighet att ta upp i Miljöpartiet även om jag nämnde det när jag blev prisbelönad av partiets tankesmedja Cogito för en av mina uppsatser. Klimathotet hade snabbt blivit politiskt förankrat och oantastbart. Det skulle sedan visa sig att så även var fallet i universitetsvärlden. Då hade det också blivit rejält infekterat. Precis som funktionalismen tidigare hade blivit till en vetenskaplig metod för att bygga staden och på så sätt inte kunde ifrågasättas kom nu klimathotet och dess lösningar att följa den mallen. I båda fallen har socialismens utopiska visioner varit väl integrerade. Detta parat med starka finansiella intressen.

När jag hade lämnat partiet 2008 kom så nästa omsvängning. Miljöpartiet övergav sina krav på att lämna EU. Till stor del baserades detta på lösningen av ”gränsöverskridande miljöproblem” som klimatet. Den överstatliga falangen hade segrat och partiet närmade sig sina federalistiskt orienterade systerpartier i Europa (I sammanhanget kan nämnas att den blivande republikanska vicepresidenten Nelson Rockefeller redan 1970 hade sett miljön som ett område som kunde motivera överstatlighet). Därefter har partiet alltmer integrerats i det röda blocket. De är nu långt ifrån det parti jag gick med i och det hela påminner om en trojansk häst. Idag har jag också övergett mina domedagslarm i förhållande till resurser som olja. Jag kan inte med säkerhet uttala mig om utvecklingen utan har en mer ödmjuk inställning. Larmen har en benägenhet att överdrivas för att vinna effekt. Det var dock en nyttig erfarenhet att ha sett det politiska spelet inifrån. Detta kom väl till pass när jag började analysera maktspelet i Bryssel med dess skickliga manipulatörer och lobbyorganisationer. Det kom att bli en betydligt mer dramatiskt historia som var fylld av förvecklingar. Både EU-politiken och min egen roll på universitetet.