Ett intresse växer fram

Följande text skrev jag våren 2011 och var tänkt att ingå i min avhandling som en bakgrund till mitt intresse för biodrivmedelspolitik, klimatpolitik, Peak Oil, det politiska spelet och vetenskapliga kontroverser. Texten beskriver en lång process där tidigare uppfattningar ständigt har utmanats.

Ett intresse växer fram

Det är svårt att säga när ett intresse först väcks. Kanske att det alltid finns därinne väntandes på rätt tillfälle att väckas. Det är många händelser som utgör grund till den bild av verkligheten som man bär på. Jag fick ett större intresse för det politiska spelet och olika aktörer när jag flyttade till Norrköping för att bedriva universitetsstudier 1997. Intresset hade sin upprinnelse i att jag reagerade på hur sargad staden var av 60-talets rivningsvåg. Funderade speciellt över den gata jag hade bosatt mig på och såg från mitt köksfönster. Den var onormalt bred och i stort sett inga äldre hus fanns i husraderna. Det var en stor kontrast till den gatubild som syntes på ett gammalt foto publicerat i lokaltidningen. Där det tidigare stod pampiga stenhus från 1800-talet och florerade ett rikt affärsliv fanns nu en betydligt sterilare miljö. Jag funderade över hur denna process hade gått till och kom att inlemma detta i min utbildnings inriktning samt den magisteruppsats som jag författade. Denna tog upp vem som har makten över stadens rum och jag analyserade vilka aktörer och synsätt som var inblandade i breddningen av en gata. Slutsatsen var att processen led av ett stort demokratiskt underskott. Trots att de flera hundra människor som bodde och arbetade längs gatan var negativt inställda genomdrevs förändringen. Istället var det de aktörer som hade störst ekonomiskt inflytande som i slutändan stod som segrare.

Kungsgatan Gördeln

En annan viktig komponent var när jag under en kurs om Cybernetik, som jag läste hösten 1998 inom mitt utbildningsprogram, fick som gruppuppgift att göra ett mediaprojekt med temat entropi. Detta innefattade att bedriva research om begreppet och vad det stod för. För att få svar på detta så lånade en av andra deltagarna boken Entropi av författaren Jeremy Rifkin vilken jag fick i uppdrag att läsa. Denna bok, som kom att beröra mig djupt, utgjorde för mig en väckarklocka om vad energi är och gör för världen. Bland annat så menade Rifkin att energikriser har tvingat människan till en förändring av samhällsstrukturerna och att detta har tvingat fram en utveckling. När de europeiska skogarna hade huggits ned och eldats upp så började det eldas med kol och senare olja. Båda dessa energislag möjliggjorde sedan en enorm teknologisk utveckling. Men Rifkin beskrev också baksidorna och hur det skulle bli allt svårare att få energin att räcka till när även dessa energislag började sina. Den fossila energin hade gett världen enorma möjligheter men den var behäftad med det stora problemet att den sakta men säkert blev förbrukad. Det var också det entropibegreppet stod för i Rifkins bok.

img-Jeremy-Rifkin31

Termodynamikens andra grundsats pekar på att energi inte kan förstöras däremot så går den från ett brukbart (ordnat) stadium där den kan omsättas i arbete till en obrukbar (oordnat) där arbete omöjliggörs. Med detta ökas entropin (oordningen) hela tiden. Rifkin menade att eftersom inga gångbara alternativ fanns så medförde detta att en total omställning av samhället skulle bli nödvändig den dag oljepumparna inte längre kunde hålla takten med den mänskliga strävan efter tillväxt. Men nu skulle det inte gå att öka intensifieringen längre. Det var Game Over. Det var skrämmande bilder av framtiden som dök upp i mitt huvud.

Nästa händelse skedde ett antal år senare när jag hade tagit min examen och börjat arbeta som informationsansvarig på ett fastighetsbolag. En dag i maj 2004 när arbetsbördan var obefintlig gav det mig tid till att formulera en debattartikel om det för mig vansinniga med att etablera stormarknader i städernas utkanter. En stor aktör hade precis fått kommunens klarttecken att påbörja ett gigantiskt bygge på gammal åkerjord. Förutom att jag ansåg att detta skulle riskera att utarma innerstadens handel och stadsdelscentrumen använde jag även argumentet om tillgången på resurser och speciellt olja. Jag ställde mig frågan varför dessa externhandelscentrum hade vuxit upp som svampar när vi av otaliga anledningar (som miljöskäl och målen för en hållbar utveckling) avråddes från att överutnyttja planeten. Det var helt enkelt bilder som inte gick ihop. I syfte att få kunskaper om hur mycket olja som ansågs finnas kvar att utvinna började jag söka information om detta. Den första webbsidan som kom upp vid en sökning på Google var Matt Savinars ”Life after the oil crash” och var extremt skrämmande i sin alarmism. Den beskrev hur utvinningen av oljan inom ett par år skulle börja minska drastiskt vilket skulle kunna leda till en krasch av hela samhällssystemet eftersom det var så beroende av olja. En väldigt liten minskning ansågs kunna få hela systemet i gungning och orsaka stora ekonomiska och geopolitiska effekter.

2004Scenario

Detta var något som var svårt att släppa och den ursprungliga debattartikeln blev aldrig slutförd. Istället så köpte jag genast ett antal böcker i ämnet. En av dessa var den amerikanske författaren Richard Heinbergs The Party’s Over. Han tog i boken upp hur maxproduktionen, Peak Oil, inom ett par år skulle nås och att detta riskerade att ta världen på sängen. Teorin som har sitt ursprung från oljegeologen och teknokraten King M. Hubbert stipulerar att utvinningen från en oljekälla följer en klockformad kurva. Efter maxproduktionen börjar utvinningen oundvikligen att falla. Hubbert blev känd för att han under 50-talet hade gjort beräkningar på hur länge oljeutvinningen skulle kunna fortsätta öka i USA. Han tog data om kända fyndigheter och utvinningstakten och förutspådde att USA skulle nå sin oljeproduktionstopp under första hälften av 1970-talet. Detta blev också en realitet även om det finns olika uppfattningar till orsakerna. Hubbert såg själv kärnkraften som en lösning på detta problem. Heinberg var däremot mer pessimistisk och ansåg att kärnkraften och de olika alternativ som fanns till oljan var otillräckliga och i många fall olönsamma. Detta gällde bland annat för biodrivmedel. Ersättningsenergin var till stor del beroende av ett oljedrivet samhälle för att fungera och Heinberg menade att omställningen hade börjat alldeles för sent. Nu gällde det bara att bygga livbåtar för att klara sig. Jag dök djupt ned i ämnet och ägnade en stor del av fritiden till att syna Peak Oil-teorin och de olika motargument som fanns till denna. Kom på detta sätt i kontakt med teorins sentida företrädare Dr. Colin J. Campbell och den organisation kallad ASPO som han hade byggt upp för att studera världens oljeutvinning.

Jag studerade även andra bedömares positiva inställning till att kunna skjuta upp Peak Oil genom nya fyndigheter, utnyttjande av okonventionell olja och andra energialternativ vilket var en uppfattning som främst fanns hos aktörer som Daniel Yergin (CERA), Michael Lynch, oljebolagen och de flesta samhällsinstitutioner som arbetade med energi. Dessa företrädde den neoklassiska ekonomiska teorin.

Jag ställde mig frågan varför Peak Oil inte diskuterades varken politiskt eller inom media med tanke på de konsekvenser som fanns invävda. Hösten 2004 var jag tillbaka till universitetet för att läsa Urbana Studier på halvtid för att inhämta nya kunskaper och kunna diskutera eventuella konsekvenser av Peak Oil. Men inte ens inom den akademiska världen diskuterades problemet vid denna tidpunkt. Istället hade klimathotet tagit över positionen som mänsklighetens stora övergripande problem att lösa. Jag hade själv inte ägnat så mycket tankar kring klimatet vid denna tidpunkt utan hade i stort sett bara följt debatten i media. Jag betvivlade dock inte att teorin om ett mänskligt påverkat klimat inte skulle vara korrekt.  En händelse som fick mig att tänka utanför ramarna var dock när jag under ett samtal med en kurskamrat på busshållsplatsen utanför universitetet våren 2005 tog upp att det nu föreföll som att det var vetenskapligt bevisat att människan låg bakom större delen av de pågående klimatförändringarna. Han provocerade mig med att fråga om jag var alldeles säker på det. Jag medgav att jag faktiskt inte hade en aning och att jag helt enkelt inte hade tittat på problemet kritiskt. Dessutom så var den allmänna uppfattningen att i stort sett alla skeptiska röster var köpta av nyliberala tankesmedjor eller oljebolag. Jag fick senare anledning att återvända till frågan och omvärdera denna svartvita syn.

bjrne_30979662

Året efter hade plötsligt frågan om Peak Oil väckts politiskt i Sverige även om det var nedtonat i pressen. ASPO:s ordförande, den svenske professorn Kjell Aleklett, hade under en tid lobbat för frågan och regeringen som då leddes av Göran Persson tillsatte den så kallade oljekommissionen med uppdrag att ta reda på förutsättningarna att ersätta en del av oljebehovet med svenskt producerad bioenergi. Detta innefattade, som en av punkterna, att ersätta 40 till 50 % av bensinförbrukningen till år 2020 med inhemskt producerade biodrivmedel. Detta fick mig att fundera över hur pass realistiskt detta var samtidigt som det också förde in mig på bioenergispåret. Heinberg och Rifkins resonemang talade till mig i bakhuvudet och jag hade svårt att se hur detta skulle låta sig göras. Kunde det verkligen vara möjligt att producera några större volymer biodrivmedel med de metoder och bränsletyper som fanns tillgängliga på marknaden? Att dessutom göra det med ekologiska metoder framstod som ren svartkonst. Hur stor yta av Sveriges skogar och åkrar skulle egentligen krävas för att byta ut bränslet i den svenska bilparken? Jag författade en uppsats där jag diskuterade de olika uppfattningar som fanns. Det framstod tydligt att de aktörer som uttalade sig hade väldigt olika syn på möjligheterna. Flera av forskarna på SLU pekade på att markbehovet till energigröda skulle bli helt absurd och kräva flera gånger den svenska skogs- och åkerarealen. Dessutom kunde det få negativa miljökonsekvenser. De allra mest positiva prognoserna pekade på att 2/3 av behovet kunde ersättas om metanol användes men att det var beroende av en gynnsam teknologisk utveckling inom vätgasområdet. Problemet var att det beräknades ta 25 till 50 år att genomföra en omställning av bilparken när priserna på vätgasbilar väl hade fallit till en gångbar nivå. Oberoende om det var en pessimistisk eller optimistisk uppfattning så föreföll det helt enkelt som ett omöjligt projekt att genomföra. Oljekommissionens teknikoptimistiska förslag försvann också snabbt från agendan och fick också tummen ned av remissinstanserna. Den svenska skogsnäringen var mycket skeptisk till att skogen skulle kunna ge material även till energiproduktionen. Det inkräktade för mycket på deras virkesförråd.

Varför bränna upp en lukrativ exportmarknad var argumentet.

bio-fuels

Det var sedan naturligt att gå vidare med att studera förutsättningarna att ersätta oljan med biodrivmedel på ett globalt plan. Det hopplösa företaget att på kort tid försöka lösa problemet med lokalt producerat biodrivmedel gjorde att politiker och marknadskrafter istället började söka sig till de tropiska jordarna i syfte att försöka mätta västerlandets behov av etanol och biodiesel. Brasilien sågs här som ett föredöme med sin väl utbyggda etanolproduktion och långa erfarenhet inom området. Även palmolja från Malaysia och Indonesien lyftes fram och sågs som högintressant. I studien analyserade jag förutom de positiva och negativa uppfattningar som fanns även orsakerna till varför denna satsning hade blivit aktuell. Eftersom jag tidigare hade belyst teorier om oljan så bestämde jag mig även för att närmare granska klimatargumentet. I detta ingick även en strävan att utreda vilka konsekvenser eventuella klimatförändringar kunde tänkas få för jord- och skogsbruk i de aktuella regionerna. Min ambition att belysa olika uppfattningar om klimatets utveckling resulterade i att jag började studera forskare som riktade kritik till teorin om mänskligt framkallade klimatförändringar (AGW). Jag slogs då av hur skev och smutsig hela klimatdebatten var och att de framtidsscenarior som i media beskrevs som välunderbyggd fakta var konstruerade på ett osäkert underlag. Samtalet från busshållsplatsen återberättades i huvudet. Det gick förvisso att konstatera att det hade blivit varmare under 1900-talet men det var i stort sett omöjligt att kunna bevisa att detta i huvudsak hade att göra med utsläpp av växthusgaser. Trots detta så brännmärktes allt som oftast forskare som hade avvikande uppfattningar som ”klimatförnekare”, legoknektar köpta av oljeindustrin, tillväxtälskande marknadsliberaler eller pseudovetenskapliga kvacksalvare. Samma hätska förhållande fanns även mellan proponenter och motståndare när det gällde frågan om biodrivmedel och huruvida det var möjligt att producera bränslet med någon som helst energivinst (baserat på beräkningsmodellerna Energy returned on energy invested (EROEI) och Emergianalys). I detta fall anklagades pessimisterna Ted Patzek (professor vid Department of Petroleum and Geosystems Engineering) och David Pimentel (professor i ekologi vid Cornell University) för att vara oljebolagens lakejer och att de bedrägligt nedvärderade möjligheterna att tillverka biodrivmedel med en positiv energibalans medan den andra sidan anklagades för att förbättra resultaten i syfte att ge biodrivmedelsintressenterna legitimitet (till historien hör dock att den största optimisten Steve Koonin var en forskare anställd av BP).

Överhuvudtaget så gjorde detta att jag blev väldigt intresserad av vetenskapliga kontroverser, hur olika intressegrupper argumenterar för sin sak och även en undran hur pass välgrundade beskyllningarna om de bakomliggande ekonomiska motiven var. Fanns det någon sanning i det eller handlade det bara om ”guilt by association”? Det var i alla fall tydligt att det hela tiden fanns motsatsförhållanden där olika sidor stred för sin uppfattning. AGW-företrädare mot klimatskeptiker, ”peakister” mot teknikoptimister/neoklassiska ekonomer och biodrivmedelsproponenter mot biodrivmedelsmotståndare.

Angående klimatet så kom kritik också från Kjell Aleklett och ASPO eftersom att de ansåg att de framtida klimatscenariorna uppvisade en diskrepans i förhållande till den mängd fossil energi som beräknades finnas tillgänglig i framtiden. Inget av de scenarior som IPCC (utvecklade av forskningsinstitutet IIASA) hade med angående den framtida globala temperaturutvecklingen låg i närheten av den mängd olja, gas och kol som enligt ASPO:s beräkningar fanns tillgänglig.

“Climate activists could start using depletion arguments and data in tandem with their ongoing discussions of ice cores and melting glaciers, but to do so they would need to stop taking unrealistically robust resource estimates at face value.” (Richard Heinberg)

Richard Heinberg

Trots detta så argumenterade många Peak Oil-aktivister och politiker för att Peak Oil och AGW var ett tveeggat damoklessvärd. Först angavs att en ökad förbränning av kol skulle balansera upp en minskad tillgång av olja och gas och att de framtida klimateffekterna ändå skulle riskera att uppstå. Senare argumenterade dock bland annat Heinberg och de tyska forskarna Jörg Schindler och Werner Zittel för att även den globala tillgången på kol var kraftigt överdriven.  Trots att detta resulterar i ett motsatsförhållande i vad som är problematiken (ökad energiförbrukning orsakar problem kontra minskade energitillgångar orsakar problem) så menar Heinberg att de båda aktivistgrupperna skulle vinna på att samarbeta och anamma varandras argument. Detta eftersom bådas lösning är att minska/ställa om den globala energianvändningen. Detta ställde för mig en hel del frågor om hur olika intressegrupper samverkar och bygger allianser trots skild grundsyn på problematiken. Angående biodrivmedel så landade uppsatsens slutsatser i att, det oberoende av synsätt, skulle vara svårt att även globalt kunna få fram de mängder biodrivmedel som skulle behövas för att ersätta några större volymer konventionella transportbränslen. Markbehovet skulle bli alltför stort och kunna orsaka nya problem som matbrist och kraftigt höjda matpriser. Detta var också något som senare skulle inträffa när både EU och USA påbörjade sina stora satsningar på en höjd biodrivmedelsproduktion.

För mig väcktes därefter frågan om vilka geopolitiska konsekvenser minskade energireserver skulle kunna få för den Europeiska Unionen och rörde mig därmed in på den europeiska politiska arenan. Jag analyserade det energisäkerhetshot som nu kom uppseglande. EU hade i början av 2007 retoriskt börjat lyfta upp hotet från den forna fienden i öst i samband med att Ryssland hade stängt av energitillförseln till flera av sina grannländer som Estland och Ukraina. I det första fallet handlade det om en kontrovers om flyttandet av ett ryskt krigsmonument som väckte ont blod och i det andra om en dispyt om gaspriset. Eftersom pipelinen till de europeiska gaskunderna gick genom Ukraina var även dessa hotade och riskerade att få frysa. Det hela sammanföll också med att Nordstreamprojektet som skulle binda ihop EU:s och Rysslands gasnät utan att gå genom några transitländer var aktuellt. Jag valde att gå igenom de viktigaste energislagen och de olika framtidsprognoser som fanns för att få en bild av hur en ny energiverklighet skulle kunna påverka EU:s relationer med omvärlden. Jag utgick från geografen Halford McKinders teori om att en makt som söker dominans över världen måste kontrollera hjärtlandet, dvs centrala Asien och hur teorin senare har använts av geopolitiska strateger som Zbigniew Brzezinski och Henry Kissinger för att motivera amerikansk expansion och ett omringande av Ryssland. Slutsatsen av studien var att den rådande geopolitiska ordningen såg ut att vara hotad på grund av Europas minskade energitillgångar. Trots den stora satsning som nu hade initierats till 2020 om att kraftigt höja den förnybara energins andel såg denna ut att komma för sent och inte kunna motverka den fallande utvinningen av inhemsk olja.

6ryss1

I min bakgrund studerade jag också hur energi historiskt har använts för att utöva makt gentemot andra nationer i dominanssyfte. Detta både genom att kontrollera energikällan och prismekanismerna. För att sätta mig in i detta så läste jag bland annat William Engdahls A Century of War som förutom att berätta om energins betydelse för 1900-talets stora krig också tog upp ett antal kontroversiella påståenden som låg utanför uppsatsens syfte men som senare fick betydelse. Bland annat så beskrev Engdahl hur stora ekonomiska aktörer var med och finansierade delar av miljörörelsen under 1970-talet och gav som exempel hur oljemagnaten/industrialisten Robert O. Anderson och VD för bolaget Atlantic Richfield Corporation gav direkt personligt stöd (”seed money”) till bildandet av Friends of the Earth. Detta kändes mycket svårsmält med tanke på att FoE:s radikala och antikapitalistiska ståndpunkter låg så långt ifrån de som Anderson och ARCO stod för. Andersons finansiella stöd var dock verifierbart från en rad andra källor. Det var dock mer oklart vad Anderson ville åstadkomma även om Engdahl i sin analys menade att Anderson genom FoE:s publika aktioner önskade misskreditera kärnkraften för att gynna sina egna marknadsintressen. Anderson var dock en viktig aktör under Stockholmskonferensen (där FoE också fanns representerade) och var känd för sitt miljöengagemang genom sitt ordförandeskap i IIED (en post han delade med den senare Europakommissionspresidenten Roy Jenkins och där stora delar av agendan för konferensen drogs upp) och det nära sammankopplade amerikanska Aspen Institute of humanistic studies. Han var även tidig med att varna för växthuseffektens konsekvenser. Med tanke på att Anderson var republikan, utåt sätt var kärnkraftsförespråkare och deltog i starkt miljöförorenande verksamheter på andra håll föreföll det hela en aning schizofrent. Det hela skapade en nyfikenhet om hur olika aktörer försöker påverka och styra varandra. Friends of the Earth visade sig senare också vara en viktig opinionsbildare på den europeiska arenan tillsammans med ett antal andra miljöorganisationer. Fanns denna logik även här och existerade det andra exempel på ”oheliga” allianser av detta slag?

club-of-rome_560x374x90

“Carroll Wilson apparently prophesied that this was going to happen, and he was able to make it a self-fulfilling prophecy. The studies SCEP and SMIC, which he conceived and skillfully organized with the help of William Matthews and a host of friends and colleagues, were both events which were well timed, as it turned out. They achieved their goals magnificently, and inspired a generation of young scientists who would make the study of the theory of climate their life’s work – and also some older ones (like myself) who would then seriously turn to research on the impacts of climate change.” (William Kellogg)

Inför förarbetet med avhandlingen kände jag ett behov att få en uppfattning om hur klimatfrågan hade växt fram och vilka aktörer som hade varit drivande. Varför hade detta så snabbt definierats som ett ömmande problem för EU att lösa? Energisäkerhet/energikriserna var mer utredd för mig men frågan om klimatet var i stort sett okänt och jag mindes bara att frågan för första gången nådde mitt medvetande i slutet av 80-talet. Frågan var dock betydligt äldre än så. Jag kom då åter in på betydelsen av Stockholmskonferensen 1972 och de aktörer som var involverade i planläggandet av denna. Framförallt så stack Aspen Institute, IIED och Club of Rome och deras i många fall sammanlänkade medlemmar ut som ledande aktörer i att diskutera och föra fram de olika miljöhot som sedan fick så stor betydelse de kommande decennierna. MIT-professorn Carrol L. Wilson från Romklubbens exekutiva styrelse låg bland annat bakom sammanställningen av möjliga globala miljö- och klimathot i de två böckerna SCEP (1970) och SMIC (1971) samt var tillsammans med Professor Jay Forrester djupt involverad i tillkomsten av Tillväxtens gränser. Underlaget i SMIC utgjorde sedan kärnan i den första World Climate Conference 1979 vars slutsatser i förlängningen kom att resultera i att IPCC sjösattes drygt tio år senare. Aspen Institute och IIED var även ansvariga för Barbara Ward och René Dubos tongivande bok Only One Earth.

250px-Anders_Wijkman_2011

Stockholmskonferensens generalsekreterare Maurice Strong och senare ordförande för UNEP, skrev förordet till Only One Earth, och satt som styrelsemedlem i Club of Rome, IIED och Aspen Institute. Dessa aktörer var även djupt involverade vid Brundtlandrapportens tillkomst samt inför miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992. Detta var händelser som fick en stor inverkan på det Europeiska samarbetets målsättningar inom miljö och energi. Därför var det också av intresse att få en inblick i vilka avtryck aktörer av detta slag hade på EU:s beslutsfattande i förhållande till satsningen på biodrivmedel.  Att detta inflytande fortfarande fanns visades bland annat av att miljöutskottets rapportör Anders Wijkman själv var medlem av Club of Romes styrelse och medgav att tankesmedjans tankar avspeglades i det arbete som han bedrev i parlamentet.

Sammantaget så har en mängd olika händelser format underlaget till mina uppfattningar och mitt intresse för den fråga som min avhandling ORDO AB CHAO senare behandlade.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s