Hur jag blev botad från politikens villfarelser och såg dess manipulativa spel

Jag var en gång miljöpartist och var också aktiv som fritidspolitiker. Främst handlade detta om mitt engagemang för stadsplanering och att jag med avsmak såg hur gigantiska köplador hade slagits upp på gammal åkerjord utanför Norrköping och andra städer. Jag ville påverka den utvecklingen och såg den politiska gärningen som ett sätt. Tidigare hade jag skrivit insändare om koncentrationen av allt cityliv i Norrköping till några få kvarter. Jag värnade om den gamla staden och ett myllrande stadsliv i kontrast till den likriktade stad som hade börjat växa fram. Jag hade i förhållande till detta skrivit en hel del om funktionalismens destruktiva planering med sitt inslag av social ingenjörskonst. Hur stora fastighetsbolag som Lundbergs arbetade tätt tillsammans med i huvudsak socialdemokratiska politiker för att genomföra storslagna (och i mitt tycke) människofientliga projekt. Det var obegripligt för mig hur man kunde låta en så fantasilös och grå stad ta plats i spillrorna av den gamla. Hur fyrkantiga lådor ersatte en varierad stadsbild. Det visade för mig det ohållbara med att låta stadsplanering och arkitektur vila på en påstått vetenskaplig grund där logik stod över fantasi och skönhet. Resultatet var i mina ögon i de flesta fall avskräckande. Jag skrev i sammanhanget en uppsats om den politiska processen när en gata breddades i Norrköping där det blev tydligt vem som hade makten över stadens rum. Det var näppeligen de som bodde i de miljöer som hotades av grävskoporna. Dessa kördes över utan pardon. En vändning kom dock till slut när radikala ungdomar, kulturbevarare och konservativa äldre fastighetsägare gjorde gemensam sak för att stoppa rivningshysterin och rädda de gamla miljöerna. Det var en motkraft som kom underifrån. Till sagan hör också att den svenska ekonomin gick allt sämre och att det blev pyspunka på hela projektet.

När jag började söka mig till politiken handlade det om att hitta ett parti som var alternativt och som hade ett underifrånperspektiv. Jag ville stärka medborgardeltagandet i stadsplaneärenden och hade en naiv tilltro till att detta skulle kunna genomföras politiskt. Jag låg nära de tankar som fanns om decentralisering och medborgarstyre inom Miljöpartiet. Jag fann också i partiet en kritik till EU-projektet som jag delade. De såg sig också som ett alternativ till blockuppdelningen. Att jag sedan var starkt präglad av Peak Oil-rörelsens domedagsbudskap och såg att stadsutvecklingen stred mot detta förstärkte detta mitt val. Detta hade gjort mig fientlig till bilismen och slöseriet med resurser. Jag frågade mig hur politikerna kunde tillåta denna barocka stadsutveckling. Själv använde jag apostlahästarna och bodde centralt. På detta sätt låg Miljöpartiets inställning nära min egen under denna tid. Jag hade annars tidigare tagit avstånd till det politiska spelet och dragits till anarkistiska idéer. Jag har alltid haft svårt för auktoriteter och ogillar att ställa mig i led efter någon. En fritänkare. Efter att ha lärt känna en hel del personer inom den autonoma rörelsen såg jag dock att de inte på något sätt stod för någon individuell frihet utan snarare propagerade för socialistiska idéer och slagord. Det var definitivt inte min melodi. Trodde egentligen inte på politiken men gav den en chans. Min romantiska självfixarsyn fanns även i delar av Miljöpartiet och jag gick med som medlem när det var som mest kaotiskt och galningsfrekvensen var hög. Då kändes det lite spännande att ta sig in där och se om det gick att uträtta något. Jag hade en naiv tilltro till de möjligheter som skulle öppna sig men det politiska spelet skulle i slutändan visa sig vara ett alltför riggat spel.

Genom att jag var väldigt bestämd och påläst när jag gick på ett möte med miljöpartiets lokalavdelning fick jag snabbt en plats som ersättare i styrelsen. Jag anmälde också mitt intresse för stadsplaneringsnämnden. Genom att jag inte ställde upp i valet till kommunfullmäktige fick jag en ersättarplats. Detta var 2006. Miljöpartiet hamnade då i en situation som koalitionsparti till socialdemokraterna. Miljöpartiet var dock snarare ett lydparti. Några punkter hade förstås partiet fått igenom men på nämndmötena var det tydligt vem som höll i agendan. Den socialdemokratiska ordföranden höll hårdhänt i klubban (i nära samverkan med stadsbyggnadskontorets chef). De punkter som jag tog upp om medborgarinflytande togs inte emot med någon större entusiasm. Jag påtalade bland annat att stadsborna borde få rösta om alternativen vid en artitekturtävling istället för den lilla arkitektelit som nu fick uttala sig. Detta hånades mer eller mindre som ett korkat förslag. Hur skulle det fungera om alla fick vara med i beslutsfattandet ansåg en av socialdemokraterna? ”Bara krångel”. Här satt jag alltså i samarbete med det parti som hade varit ansvarigt för att Norrköping hade söndertrasats av grävskopornas hungriga käftar under 60- och 70-talet. Jag förstod varför detta hade hänt med tanke på att maktstrukturerna fortfarande var intakta. Strategin från socialdemokraterna var sedan att olika åtgärder som vi i Miljöpartiet inte sympatiserade med ”bara skulle utredas”. Det gick att ”ta tillbaka”. När utredningen sedan kommit igång gick det sedan ”inte att stoppa”. Det var ett trixande och manipulerande för de skulle få igenom sin vilja. Den stora luntan med ärenden kom sedan i brevlådan alltför sent för att jag skulle kunna gå igenom materialet ordentligt. Jag tröttnade alltmer och när sossarna tröskade igenom en hårdhänt exploatering av Malmölandet i Norrköping fick jag nog. Det var för mig en viktig fråga att bevara det gamla historiska jordbrukslandskapet. Istället tvingades vi gå med på detta beslut för att inte ”äventyra samarbetet”. När jag samtidigt blev antagen som doktorand och skulle studera politik på EU-nivå ville jag inte längre vara politiskt associerad utan stå obunden. Jag avsade mig då det politiska uppdraget.

En annan fråga som fick allt större slagkraft under denna tid var klimatet. Efter att på allvar ha satt mig in i frågan under mina geografistudier utvecklade jag en skepticism. Jag har alltid varit noga med att läsa in mig på material och titta på olika perspektiv. Jag blev förfasad över att frågan var så ensidigt behandlad och tog upp motstridigheten i förhållande till Peak Oil. Det går inte att hävda båda hoten menade jag. Detta var förstås en omöjlighet att ta upp i Miljöpartiet även om jag nämnde det när jag blev prisbelönad av partiets tankesmedja Cogito för en av mina uppsatser. Klimathotet hade snabbt blivit politiskt förankrat och oantastbart. Det skulle sedan visa sig att så även var fallet i universitetsvärlden. Då hade det också blivit rejält infekterat. Precis som funktionalismen tidigare hade blivit till en vetenskaplig metod för att bygga staden och på så sätt inte kunde ifrågasättas kom nu klimathotet och dess lösningar att följa den mallen. I båda fallen har socialismens utopiska visioner varit väl integrerade. Detta parat med starka finansiella intressen.

När jag hade lämnat partiet 2008 kom så nästa omsvängning. Miljöpartiet övergav sina krav på att lämna EU. Till stor del baserades detta på lösningen av ”gränsöverskridande miljöproblem” som klimatet. Den överstatliga falangen hade segrat och partiet närmade sig sina federalistiskt orienterade systerpartier i Europa (I sammanhanget kan nämnas att den blivande republikanska vicepresidenten Nelson Rockefeller redan 1970 hade sett miljön som ett område som kunde motivera överstatlighet). Därefter har partiet alltmer integrerats i det röda blocket. De är nu långt ifrån det parti jag gick med i och det hela påminner om en trojansk häst. Idag har jag också övergett mina domedagslarm i förhållande till resurser som olja. Jag kan inte med säkerhet uttala mig om utvecklingen utan har en mer ödmjuk inställning. Larmen har en benägenhet att överdrivas för att vinna effekt. Det var dock en nyttig erfarenhet att ha sett det politiska spelet inifrån. Detta kom väl till pass när jag började analysera maktspelet i Bryssel med dess skickliga manipulatörer och lobbyorganisationer. Det kom att bli en betydligt mer dramatiskt historia som var fylld av förvecklingar. Både EU-politiken och min egen roll på universitetet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s