Domedagsklockan – En reflektion

Nu har det gått ungefär 6 månader sedan boken Domedagsklockan släpptes och ett år sedan idéerna om boken började komma i rullning. För ett år sedan jobbade jag med en engelsk version av mitt klimatkapitel från avhandlingen. Egentligen hade jag behövt en lång semester från allt arbete med tanke på dramatiken som uppkom i samband med min disputation. Påhoppen och den hätska stämningen hade gjort mig helt slutkörd mentalt. Det var som att ha sprungit ett maraton med motståndare försedda med basebollträn och siktet inställt på mina knän. Jag hade tänkt ge ut kapitlet i någon form men samarbetet jag då ingick i drog inte åt det håll som jag önskade. Jag bröt detta och tog därefter kontakt med journalisten Svenolof Karlsson och frågade om han ville hjälpa mig att ge ut en bok som förhoppningsvis kunde ”förändra världen” eller i alla fall skapa ett diskursbrott. Svenolof hade intervjuat mig tidigare och jag kände att han var en både pålitlig och sympatisk man. Han hade gett ut ett stort ett antal böcker och var med detta ett givet val. Efter några månader hörde Svenolof av sig om att han hade finansiering från Per-Olof Eriksson till ett bokprojekt där mitt bidrag skulle passa in och vi började därefter skissa på ett upplägg. Svenolof tog ansvar för projektet som helhet vilket var helt naturligt med tanke på hans långa erfarenhet.

Några veckor senare togs kontakt med Marian Radetzki som vi presenterade upplägget för. Han tackade efter en stunds övervägande ja. Det var intressant att komma i kontakt med Marian som jag tidigare hade skrivit om i förhållande till hans uppfattningar om Peak Oil. Jag hade ju tidigare anslutit mig till de mer alarmistiska tongångarna angående oljan och även skrivit en hel del om det geopolitiska spel kring energin (som nu är högaktuellt). Samarbetet oss emellan kunde därmed ses som märkligt. Men i själva verket fanns mer saker som förenade oss i vår uppfattning än vad som man först kunde tro. Fritänkare som går emot strömmen. Själv har jag dessutom under senare år nyanserat min bild av oljesituationen i världen. Saker har utvecklats på ett annat sätt och då får man ta detta i beaktning. Dock kvarstår problemen med EU:s beroende av Ryssland. Radetzkis del handlade dessutom om den överdrivna tilltron till biodrivmedel samt att ekonomisk tillväxt gynnar miljön snarare än att den försämrar den. Rika länder kan lägga resurser på att ta itu med sina miljöproblem medan fattiga saknar de förutsättningarna. Det är något som jag håller med om. Biodrivmedel är sedan något jag själv har skrivit en hel del om och jag håller till stor del med om hans analys. Jag reflekterade mycket över alternativ energi när jag kom i kontakt med Peak Oil och det samhälle som riskerade att växa fram vid en energibristsituation. Det föreföll som en svår väg att gå. Jag såg också risker med ett lågenergisamhälle då detta skulle kunna motivera odemokratiska styrelseskick. Brist på energi kräver en annan kontroll. Ransonering. Detta har också varit tydligt i hur vissa aktörer närmat sig problematiken. Centraliserad kontroll av resurserna och idéer som EU-kommissionens ”Energy Saving Quotas”.

Jag upptäckte dock att många landade i uppfattningar om Radetzki som var baserade på hans medverkan i ett tv-program från 90-talet. Detta spilldes sedan över på mig. Genom att jag skriver ett kapitel i samma bok som Radetzki måste jag uppenbarligen dela de åsikter om arbetslöshet som vinklades fram i ett tv-program för nästan 20 år sedan. Jag förstår inte riktigt den logiken. Men det är uppenbarligen så många fungerar. När jag dessutom fick reda på mer angående fallet med Janne Josefssons grillning av Marian blev det ännu mer absurt. Det visar på medias makt i dessa sammanhang. Hur saker vrids till för att passa en agenda. Jag kände definitivt igen det från mina senare erfarenheter av media. När det passar agendan vrids budskapet dock till ens fördel. Jag blev för sju år sedan uppmärksammad i Östgötakorrespondenten och fick ett pris av en grön tankesmedja för mina analyser av biodrivmedel. Då låg det rätt i tiden. Dessutom var jag medlem av Miljöpartiet. Det öppnade dörrar trots min kritik av klimathotets allenarådande dominans i media och vetenskap. När Marian skrev samma sorts kritik blev han direkt utdefinierad av samma krafter.

Detsamma kan sägas om Domedagsklockan. Många människor bryr sig inte om att läsa utan är fångar av sina invanda tankemönster. Det var ändå en stor framgång att få in en debattartikel i DN innan boken släpptes. Detta tilltag orsakade förstås stort rabalder och ursinne bland rättrogna samt klimathotsprofeter. Det kändes ändå som att det skapade en grund för ett annat samtal. Artikeln nämndes bland annat på ledarsidorna i DN, Svenska Dagbladet och i Norrköpings Tidningar.

Uppsalainitiativet och Olle Häggström blev dock rejält uppretade (vilket inte är så konstigt med tanke på syftet med UI). Bland annat handlade det om att Häggström tyckte att vi skrivit artikeln på ett ohederligt sätt genom att det kunde uppfattas som att Hans Joachim Schellnhuber hade uttalat ett budskap om odemokratiska styrmetoder i klimatets namn. Dock gjorde det hela att UI faktiskt kontaktade honom för att ta reda på hans ståndpunkt. Han nekade till detta men till historien hör att Schellnhuber de facto deklarerat en önskan om en världsregering för att stävja klimathotet samt en form av ”väktarråd” bestående av globala ombudsmän som ska föra framtida generationers talan. Detta ställer också frågor om hur demokratiskt detta upplägg faktiskt är. Häggström ville dock inte bemöta mig på något sätt när jag med en vänlig ton frågade honom hur han såg på detta. Jag var bara ”ohederlig”. http://www.humansandnature.org/democracy—hans-joachim-schellnhuber-response-61.php

Boken presenterades några dagar efter under ett presseminarium. Jag blev själv intervjuad av radions engelskspråkiga redaktion. Detta inslag sändes dock aldrig och jag fick aldrig veta varför. Det var även nära att jag kom med i SVT debatt med bland annat Pär Holmgren som motståndarröst. En vinterstorm och att FRA-frågan fick prioritet gjorde att detta till slut ställdes in. Kanske var det tur för mig med tanke på att jag säkerligen var utsedd till ”kanonmat” att skjuta ned i debatten. Reaktionerna var därefter blandade beroende på vilken ”sida” som läste den. I många fall föreföll det som att recensenterna inte hade läst boken och istället på förhand bestämt sig för att sabla ned innehållet. Bland annat så användes frekvent epitet som ”förnekare” och ”konspirationsteoretiker”. Vi hade dock inte förnekat något i boken utan bara påpekat att de hot som presenteras för mänskligheten har en tendens att överdrivas. De flesta tidningar ignorerade dock boken helt och hållet. Hedervärt var ändå att Staffan Heimersson i Aftonbladet ansåg att det var höstens viktigaste boksläpp. Den öppna debatt vi efterlyste mötte hårdnackat motstånd men det gick att se sprickbildningar på de ”rättrognas” mur.

Priset var dock högt och jag fick en liknande reaktion från kollegiet när bok och debattartikel kom ut som när min avhandling låg uppe för bedömning. Det gjorde att den psykiska pressen under en tid blev svår att bära. Det tar mycket att gå emot den gängse uppfattningen och bli drabbad av baktaleri. Krafterna var nu helt uttömda och jag fick ta ett par veckors vila. Vis av erfarenhet vet jag dock att man alltid kommer igen. Tids kommer nya bataljer men motståndet är dömt att vekna allt mer samtidigt som jag själv blir allt starkare. Min själ kommer jag aldrig sälja ut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s