De falska profeternas dröm om en världsregering – Hans Joachim Schellnhuber

Schellnhuber

Hans Joachim Schellnhuber

“While the borders of nation states have become almost irrelevant to global economic players (for instance) after the end of the Cold War, human and natural rights are still confined and dominated by thousands of frontiers. This situation can only be overcome by giving up a good deal of national sovereignty and establishing a true regime of global governance. As a prerequisite, the rather symbolic parts and pieces of the UN system must be transformed into powerful supra-national institutions: allons corriger le futur!” (Hans Joachim Schellnhuber)  

Professor Hans Joachim Schellbnhuber är en av toppspelarna inom den del av klimatforskningen som pekar ut människan som ansvarig för förändringar av klimatet. Han leder idag Potsdaminstitutet i Berlin och har tjänat som rådgivare åt EU-kommissionens president José Manuel Barroso och Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Schellnhuber har getts stora befogenheter och är inbegripen i ett otal sammanhang. Förutom sin rådgivande roll till den politiska eliten har han ingått i World Economic Forum Global Agenda Council on Climate Change, European Climate Foundation och som redaktör för ett antal vetenskapliga tidskrifter. Tillsammans med bland annat David Wasdell från brittiska Meridian Programme utvecklade han idéerna om ”Tipping Points” i klimatet (Apollo-Gaia Project). I detta förutsågs små temperaturhöjningar kunna leda till katastrofala följder genom att exempelvis tundran skulle tina upp och frigöra stora mängder med metangas. Därefter har han varit inblandad i Världsbanksrapporten, Turn Down the Heat – Why a 4°C Warmer World Must be Avoided, som diskuterade konsekvenserna av en uppvärmning på 4 grader.

Schellnhuber är dock inte bara en företrädare för Tipping Points. Han förespråkar också storskaliga lösningar på klimatproblemet. Detta handlar, som det inledande citatet illustrerar, om idéer om en världsregering och till det kopplat en global styrning av miljö och utveckling. Detta illustreras också av andra uttalande som Schellnhuber har gjort. I syfte att stävja klimatkrisen vill Schellnhuber inrätta en konstitution för planeten baserat på FN-stadgan, ett globalt råd samt en planetär domstol. Han ser detta som en sofistikerad version av idén om en världsregering. Han föreslår även att ett visst antal av de nationella parlamentarikerna ska ersättas med Globala Ombudsmän. Dessa ska föra talan för framtida generationer och stå som motvikt till nationella intressen. Detta har orsakat kritik om odemokratiska metoder. För vem väljer ombudsmännen?

crisisobs

Det geocybernetiska kontrollrummet

Hur ska då den globala styrningen gå till? Schellnhuber refererade i en artikel från 1998 till något han benämner som Geocybernetics. Detta är en form av geoengineering och utgör en stor plan för att ”skapa en acceptabel och långsiktigt samspelande evolution (coevolution) mellan naturen och mänskligheten”. I artikeln skrivs att när modelleringen av ekosfären är färdig kommer det att finnas en mängd med sofistikerade metoder för globala styrmetoder för miljö och utveckling. Detta handlar inte bara om att utveckla metoder för att styra jordsystemet och hybrisosande idéer om att exempelvis förhindra kommande istider genom att pumpa in små mängder med ”designgaser” i atmosfären för att balansera systemet utan också om mänskliga aspekter. Hur många människor kan ekosfären försörja? Hur ska människan bäst fördelas i städer och på landsbygen? Ett exempel på geocybernetiska fantasier om management av människor är det av EU och George Soros finansierade FuturICT. Det förtjänar dock ett eget inlägg och kommer att behandlas senare.

För att kunna genomföra dessa planer krävs enligt Schellnhuber att nationerna ger upp stora delar av sitt självbestämmande. Han hänvisar till att gränserna numera är irrelevanta för de globala ekonomiska spelarna. Det är den globala elit som Schellnhuber ytterst arbetar åt trots hans tal om ett demokratiskt samhälle som tar tillvara på majoritetens intressen istället för den rika minoriteten. I själva verket har den där rika minoriteten varit högst inblandade i hela processen från början. Men det går inte för vargarna att visa sig i sina riktiga kläder. Eliten älskar att klä ut sig till sina undersåtar. Det görs bland annat genom att finansiera radikala rörelser som kräver den förändring man själv vill uppnå. Schellnhuber har själv varit inblandad i storfinansens skapelse European Climate Foundation som delar ut medel till mängder med miljöorganisationer (och även skapar nya) för att genomföra stiftelsens långsiktiga målsättningar. Schellnhuber har även förärats med den brittiska imperieorden (Commander of the Most Excellent Order of the British Empire) för sina insatser.

Idag har koncepten utvecklats vidare. Potsdaminstitutet arbetar idag nära med andra institut i ett nätverk som går under namnet Planetary Boundaries Research Network. Här har bland annat Johan Rockström och Stockholm Resilience Centre en viktig roll. Genom Rockström identifierades 2008 nio planetära trösklar (planetary boundaries) som inte fick överskridas. Om de gjorde detta ansågs att det kunde utlösa globala katastrofer som torka, havsnivåhöjningar och pandemier. Schellnhuber var en av undertecknarna till den artikel där resultaten presenterades och sedan publicerades i Nature. Det hela har också beröringar med de koncept som David Wasdell vid Meridian Programme utvecklade inför G8-mötet i Glenaegles 2005. Problemen kunde inte lösas med det nuvarande systemet utan det krävdes stärkta globala institutioner. För att få stöd för detta krävdes sedan mer alarmerande varningar än vad IPCC kunde leverera. Detta är även något som Anders Wijkman och Romklubben sedan länge anammat och Världsbanksrapporten kom som en beställning på.   De globala lösningarna behandlades bland annat vid konferensen Planet Under Pressure 2012 som anordnades innan FN:s miljökonferens Rio +20. En artikel författad av, ordföranden för Earth System Governance Project, Frank Biermann (och 31 andra undertecknare) med förslag på förändringar av det globala styret presenterades samtidigt. I artikeln skrevs att: “Mänskliga samhällen måste nu ändra kurs och styras bort från de kritiska ”Tipping Points” i jordsystemet som kan leda till en snabb och oåterkallelig förändring. Detta kräver en grundläggande omorientering och omstrukturering av nationella och internationella institutioner mot en effektivare styrning och planetärt förvaltarskap av jordsystemet.” Biermann och Schellnhuber hade tio år tidigare skrivit ett antal artiklar ihop om global miljöstyrning och har båda ingått i German Advisory Council on Global Change (WBGU). Ett vetenskapligt råd som skapades av den tyska regeringen i samband med Riomötet 1992. Samtidigt startade PIK sin verksamhet. Båda initiativen är nära sammanlänkade med målen för Agenda 21 som beslutades i Rio. WBGU ger ut en flaggskeppsrapport kallad ”World in Transition” och Schellnhuber är en av centrala företrädarna sedan starten. Titeln på rapporten är lite av grundbulten om vad det handlar om. Att transformera världen.

Potsdaminstitutet, WBGU och Schellnhuber var även inblandade i konferensen The Great Transformation – Climate Change as Cultural Change i Essen 2009 tillsammans med Mercator Schtiftung och Institute of Advanced Study. Under denna diskuterades klimatförändringar som kulturella förändringar. I detta avsågs förändringar av människors attityder och ett formande av en ny deltagandekultur. En av sessionerna handlade om den framtida politiska styrningen och huruvida demokratin behövde sättas på undantag för att komma till rätta med ”klimatkrisen”. Även om Schellnhuber talar om att skapa ett globalt demokratisk samhälle så återkommer dessa tankar om att demokratiska institutioner inte klarar av att fatta de snabba beslut som ”krävs”. Detta går också igen från Romklubbens tankegångar i böcker som The First Global Revolution. Enskilda nationers intressen anses som ett problem. Detta togs upp av Schellnhuber i WGBUs rapport från 2011 där en generalplan för ”The Great Transformation” presenterades. I denna efterlystes en ny politisk arkitektur med ett mer auktoritärt system för Global Governance som kunde överse planen.

”If we venture far beyond the 2 degrees guardrail, towards the 4 degrees line, the risk of crossing tipping points rises sharply. The only way to avoid this is to break the business-as-usual pattern of production and consumption.” (Hans Joachim Schellnhuber)  

För att genomföra planerna används en hotretorik där vi ges två alternativ av ”de upplysta”. Det ena är att fortsätta som tidigare och ledas mot undergången i en fragmenterad värld av självständiga nationer medan det andra alternativet är vägen till det ”hållbara paradiset” genomförd och implementerad av en världsregering som styr oss från det geocybernetiska kontrollrummet. Det diskussionerna handlar om är mer formerna för hur denna ska se ut. Hur stora muskler och vilket mandat denna världsauktoritet ska besitta? Är det Thomas Hobbes ”Leviathan” som krävs? Det handlar till liten del om en genuin oro för klimatförändringar och det globala vädersystemet. Snarare en geocybernetisk kontroll av det. Till syvende och sist handlar det om ett arbete som har pågått sedan slutet av andra världskriget då FN skapades. Målsättningen har varit att gradvis bygga ut organisationen och ge den mer maktbefogenheter (idéerna till denna utopi beskrivs bland annat i Oliver Reisers The World Sensorium från 1946). Det som vore önskvärt var om detta debatterades öppet istället för att gömmas bakom en billig hotretorik där människor ska skrämmas till underkastelse. Nu gömmer sig vargarna i fårflocken och spelar på människans oro och känslor för framtiden. Schellnhuber är sedan en av flera falska profeter som blåser i domedagsbasunen för att ge besten liv.

Vilddjurets märke på Bråvalla

All försäljning under Bråvallafestivalen i Norrköping kommer att ske via ett chip i festivalarmbandet. Väldigt passande att Iron Maiden kommer att dit för att spela sin kända låt om djävulens tal 666 (”The Number of the Beast”). Som det står i Uppenbarelseboken: ”Och det [avser det andra vilddjuret, den falske profeten] tvingar alla, små och stora, rika och fattiga, fria och slavar, att ta emot ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket, vilddjurets namn eller dess namns tal. Här gäller det att vara vis. Den som har förstånd må räkna ut vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sexhundrasextiosex.” För några år sedan hade Sweden Rock chippet i armbandet som ett aprilskämt. Nu är det här.

http://www.bravallafestival.se/sv/nyheter/e/125/sa-kommer-festivalchippen-att-fungera/

http://www.bravallafestival.se/sv/festivalarmband/

Priset för att ifrågasätta och söka sanningen

Polarbröd har sedan några år ett pris som kallas utstickarpriset. Detta går enligt Polarbröd till modiga människor som vågar gå sin egen väg. Senaste vinnaren av en guldtacka från Boliden var ensamseglaren och miljökämpen Ellen MacArthur. Vad är det då för mod som efterlyses? I juryn som utser pristagaren sitter bland annat Romklubbens ordförande Anders Wijkman. Han skriver i sin presentation att en utstickare är någon som utmanar det konventionella tänkandet och att han blir lycklig när han möter människor som ”ifrågasätter och söker sanningen”. På frågan om vad han kan lära sig av vinnaren skriver Wijkman att hon är ett gott exempel som inspirerar människor att gå emot strömmen och kämpa för sin övertygelse.

Frågan är dock vilken sanning och övertygelse detta handlar om? Vad är det som ska utmanas? En modig människa är enligt Polarbröds definition någon som visar ledarskap inom hållbarhetsfrågor. Det är någon som genom sin gärning haft inverkan på hela världen. ”Ifrågasättandet” är därmed kopplat till en doktrin som sedan länge varit rådande världspolitiskt. ”Alla” önskar sig en hållbar utveckling och vill förändra världen. Det är integrerat på högsta nivå och i stort sett alla politiska läger. Politiker, kungligheter, företagsledare och miljörättskämpar ställer sig på led för att tillbe doktrinens principer. Etablissemanget är sedan länge med på båten och EU har tagit på sig en ledarroll. Media förser oss med propaganda om de stora globala hoten och ser varje avvikande väderfenomen som ett tecken på att den syndfulla människan håller på att förstöra moder jord. Skolan fostrar från tidig ålder barnen till ett miljökorrekt tänkande med Al Gore på schemat medan universiteten producerar politiskt tillrättalagd forskning för att lösa problemen.

Den bakomliggande agendan blir mer tydlig när övriga nominerade från 2013 granskas. Dessa var David Suzuki, Nicholas Stern, Johan Ehrenberg och företaget Solelia Greentech. Gemensamt för dessa är deras entydiga stöd för den syn som basuneras ut från högre ort om människans påverkan på klimatet. Världen behöver bot, bättring och ett nytt system för att hantera förändringsprocessen. Ellen MacArthur Foundation som instiftats av pristagaren ingår i partnerskap med storföretag som Unilever, Philips, Renault och Cisco. Nära samarbete finns också med managementkonsultbolaget McKinsey. Wijkman ingår själv i stiftelsens expertpanel.

Är detta att gå emot strömmen? Detta brukar annars vara förknippat med någon som på riktigt utmanar etablissemanget. Som ser sprickorna i dess tillrättalagda fasad och tomheten i flosklerna. Som inte blint ställer sig i ledet och lyder direktiven. Den ”sanningssökare” som Wijkman blir lycklig av verkar dock vara sammanknippad med någon som representerar hans sanning. Någon riktig ifrågasättare kommer inte komma på tal när det gäller ett pris som detta. MacArthur är precis som Wijkman gödd av den yppersta eliten och toppfigurerna som syns på Bilderbergmötena, på World Economic Forum i Davos och G7/8. Det är en värld befolkad av ultrarika familjer som Rockefeller och Wallenberg och understödda av kungligheter som Prins Charles och Drottning Beatrix av Holland. Det är dessa krafter som drömmer om ”The Great Transformation” (Den stora omställningen) och globala maktstrukturer. Det är sedan många som naivt hakar på i det ledet och låter sig förföras av de fagra gröna utopiska drömmar som presenteras av ulven i fårakläder.

Att på riktigt gå emot strömmen och följa sin övertygelse ger inga priser, gräddfiler in i jetsetlivet eller guldtackor från Boliden. Det stänger istället effektivt dörrar och förstör karriärmöjligheterna. Den ger definitivt inga pengar på kontot. Sanningssökaren förses istället med stämplar som ”förnekare”, ”konspirationsteoretiker” och ses som köpta av ”Big Oil/Tobacco”. Det är härskartekniker som används för att tysta de som vägrar att gå i ledet. Som jag skriver i Domedagsklockan: ”Den som till äventyrs vill bryta detta paradigm och ifrågasätta dess grunder behöver mod som en Herkules i modern skepnad och kan få betala sitt pris”. Sanningen är att inflytelserika spelare som Wijkman inte tål riktiga ifrågasättare/sanningssökare och gör allt i sin makt för att stoppa dem. Detta har jag personligen erfarit. En dag rämnar dock dammen och inget kan stoppa kraften som finns där bakom.