De falska profeternas dröm om en världsregering – Hans Joachim Schellnhuber

Schellnhuber

Hans Joachim Schellnhuber

“While the borders of nation states have become almost irrelevant to global economic players (for instance) after the end of the Cold War, human and natural rights are still confined and dominated by thousands of frontiers. This situation can only be overcome by giving up a good deal of national sovereignty and establishing a true regime of global governance. As a prerequisite, the rather symbolic parts and pieces of the UN system must be transformed into powerful supra-national institutions: allons corriger le futur!” (Hans Joachim Schellnhuber)  

Professor Hans Joachim Schellbnhuber är en av toppspelarna inom den del av klimatforskningen som pekar ut människan som ansvarig för förändringar av klimatet. Han leder idag Potsdaminstitutet i Berlin och har tjänat som rådgivare åt EU-kommissionens president José Manuel Barroso och Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Schellnhuber har getts stora befogenheter och är inbegripen i ett otal sammanhang. Förutom sin rådgivande roll till den politiska eliten har han ingått i World Economic Forum Global Agenda Council on Climate Change, European Climate Foundation och som redaktör för ett antal vetenskapliga tidskrifter. Tillsammans med bland annat David Wasdell från brittiska Meridian Programme utvecklade han idéerna om ”Tipping Points” i klimatet (Apollo-Gaia Project). I detta förutsågs små temperaturhöjningar kunna leda till katastrofala följder genom att exempelvis tundran skulle tina upp och frigöra stora mängder med metangas. Därefter har han varit inblandad i Världsbanksrapporten, Turn Down the Heat – Why a 4°C Warmer World Must be Avoided, som diskuterade konsekvenserna av en uppvärmning på 4 grader.

Schellnhuber är dock inte bara en företrädare för Tipping Points. Han förespråkar också storskaliga lösningar på klimatproblemet. Detta handlar, som det inledande citatet illustrerar, om idéer om en världsregering och till det kopplat en global styrning av miljö och utveckling. Detta illustreras också av andra uttalande som Schellnhuber har gjort. I syfte att stävja klimatkrisen vill Schellnhuber inrätta en konstitution för planeten baserat på FN-stadgan, ett globalt råd samt en planetär domstol. Han ser detta som en sofistikerad version av idén om en världsregering. Han föreslår även att ett visst antal av de nationella parlamentarikerna ska ersättas med Globala Ombudsmän. Dessa ska föra talan för framtida generationer och stå som motvikt till nationella intressen. Detta har orsakat kritik om odemokratiska metoder. För vem väljer ombudsmännen?

crisisobs

Det geocybernetiska kontrollrummet

Hur ska då den globala styrningen gå till? Schellnhuber refererade i en artikel från 1998 till något han benämner som Geocybernetics. Detta är en form av geoengineering och utgör en stor plan för att ”skapa en acceptabel och långsiktigt samspelande evolution (coevolution) mellan naturen och mänskligheten”. I artikeln skrivs att när modelleringen av ekosfären är färdig kommer det att finnas en mängd med sofistikerade metoder för globala styrmetoder för miljö och utveckling. Detta handlar inte bara om att utveckla metoder för att styra jordsystemet och hybrisosande idéer om att exempelvis förhindra kommande istider genom att pumpa in små mängder med ”designgaser” i atmosfären för att balansera systemet utan också om mänskliga aspekter. Hur många människor kan ekosfären försörja? Hur ska människan bäst fördelas i städer och på landsbygen? Ett exempel på geocybernetiska fantasier om management av människor är det av EU och George Soros finansierade FuturICT. Det förtjänar dock ett eget inlägg och kommer att behandlas senare.

För att kunna genomföra dessa planer krävs enligt Schellnhuber att nationerna ger upp stora delar av sitt självbestämmande. Han hänvisar till att gränserna numera är irrelevanta för de globala ekonomiska spelarna. Det är den globala elit som Schellnhuber ytterst arbetar åt trots hans tal om ett demokratiskt samhälle som tar tillvara på majoritetens intressen istället för den rika minoriteten. I själva verket har den där rika minoriteten varit högst inblandade i hela processen från början. Men det går inte för vargarna att visa sig i sina riktiga kläder. Eliten älskar att klä ut sig till sina undersåtar. Det görs bland annat genom att finansiera radikala rörelser som kräver den förändring man själv vill uppnå. Schellnhuber har själv varit inblandad i storfinansens skapelse European Climate Foundation som delar ut medel till mängder med miljöorganisationer (och även skapar nya) för att genomföra stiftelsens långsiktiga målsättningar. Schellnhuber har även förärats med den brittiska imperieorden (Commander of the Most Excellent Order of the British Empire) för sina insatser.

Idag har koncepten utvecklats vidare. Potsdaminstitutet arbetar idag nära med andra institut i ett nätverk som går under namnet Planetary Boundaries Research Network. Här har bland annat Johan Rockström och Stockholm Resilience Centre en viktig roll. Genom Rockström identifierades 2008 nio planetära trösklar (planetary boundaries) som inte fick överskridas. Om de gjorde detta ansågs att det kunde utlösa globala katastrofer som torka, havsnivåhöjningar och pandemier. Schellnhuber var en av undertecknarna till den artikel där resultaten presenterades och sedan publicerades i Nature. Det hela har också beröringar med de koncept som David Wasdell vid Meridian Programme utvecklade inför G8-mötet i Glenaegles 2005. Problemen kunde inte lösas med det nuvarande systemet utan det krävdes stärkta globala institutioner. För att få stöd för detta krävdes sedan mer alarmerande varningar än vad IPCC kunde leverera. Detta är även något som Anders Wijkman och Romklubben sedan länge anammat och Världsbanksrapporten kom som en beställning på.   De globala lösningarna behandlades bland annat vid konferensen Planet Under Pressure 2012 som anordnades innan FN:s miljökonferens Rio +20. En artikel författad av, ordföranden för Earth System Governance Project, Frank Biermann (och 31 andra undertecknare) med förslag på förändringar av det globala styret presenterades samtidigt. I artikeln skrevs att: “Mänskliga samhällen måste nu ändra kurs och styras bort från de kritiska ”Tipping Points” i jordsystemet som kan leda till en snabb och oåterkallelig förändring. Detta kräver en grundläggande omorientering och omstrukturering av nationella och internationella institutioner mot en effektivare styrning och planetärt förvaltarskap av jordsystemet.” Biermann och Schellnhuber hade tio år tidigare skrivit ett antal artiklar ihop om global miljöstyrning och har båda ingått i German Advisory Council on Global Change (WBGU). Ett vetenskapligt råd som skapades av den tyska regeringen i samband med Riomötet 1992. Samtidigt startade PIK sin verksamhet. Båda initiativen är nära sammanlänkade med målen för Agenda 21 som beslutades i Rio. WBGU ger ut en flaggskeppsrapport kallad ”World in Transition” och Schellnhuber är en av centrala företrädarna sedan starten. Titeln på rapporten är lite av grundbulten om vad det handlar om. Att transformera världen.

Potsdaminstitutet, WBGU och Schellnhuber var även inblandade i konferensen The Great Transformation – Climate Change as Cultural Change i Essen 2009 tillsammans med Mercator Schtiftung och Institute of Advanced Study. Under denna diskuterades klimatförändringar som kulturella förändringar. I detta avsågs förändringar av människors attityder och ett formande av en ny deltagandekultur. En av sessionerna handlade om den framtida politiska styrningen och huruvida demokratin behövde sättas på undantag för att komma till rätta med ”klimatkrisen”. Även om Schellnhuber talar om att skapa ett globalt demokratisk samhälle så återkommer dessa tankar om att demokratiska institutioner inte klarar av att fatta de snabba beslut som ”krävs”. Detta går också igen från Romklubbens tankegångar i böcker som The First Global Revolution. Enskilda nationers intressen anses som ett problem. Detta togs upp av Schellnhuber i WGBUs rapport från 2011 där en generalplan för ”The Great Transformation” presenterades. I denna efterlystes en ny politisk arkitektur med ett mer auktoritärt system för Global Governance som kunde överse planen.

”If we venture far beyond the 2 degrees guardrail, towards the 4 degrees line, the risk of crossing tipping points rises sharply. The only way to avoid this is to break the business-as-usual pattern of production and consumption.” (Hans Joachim Schellnhuber)  

För att genomföra planerna används en hotretorik där vi ges två alternativ av ”de upplysta”. Det ena är att fortsätta som tidigare och ledas mot undergången i en fragmenterad värld av självständiga nationer medan det andra alternativet är vägen till det ”hållbara paradiset” genomförd och implementerad av en världsregering som styr oss från det geocybernetiska kontrollrummet. Det diskussionerna handlar om är mer formerna för hur denna ska se ut. Hur stora muskler och vilket mandat denna världsauktoritet ska besitta? Är det Thomas Hobbes ”Leviathan” som krävs? Det handlar till liten del om en genuin oro för klimatförändringar och det globala vädersystemet. Snarare en geocybernetisk kontroll av det. Till syvende och sist handlar det om ett arbete som har pågått sedan slutet av andra världskriget då FN skapades. Målsättningen har varit att gradvis bygga ut organisationen och ge den mer maktbefogenheter (idéerna till denna utopi beskrivs bland annat i Oliver Reisers The World Sensorium från 1946). Det som vore önskvärt var om detta debatterades öppet istället för att gömmas bakom en billig hotretorik där människor ska skrämmas till underkastelse. Nu gömmer sig vargarna i fårflocken och spelar på människans oro och känslor för framtiden. Schellnhuber är sedan en av flera falska profeter som blåser i domedagsbasunen för att ge besten liv.

Annonser

Vilddjurets märke på Bråvalla

All försäljning under Bråvallafestivalen i Norrköping kommer att ske via ett chip i festivalarmbandet. Väldigt passande att Iron Maiden kommer att dit för att spela sin kända låt om djävulens tal 666 (”The Number of the Beast”). Som det står i Uppenbarelseboken: ”Och det [avser det andra vilddjuret, den falske profeten] tvingar alla, små och stora, rika och fattiga, fria och slavar, att ta emot ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket, vilddjurets namn eller dess namns tal. Här gäller det att vara vis. Den som har förstånd må räkna ut vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sexhundrasextiosex.” För några år sedan hade Sweden Rock chippet i armbandet som ett aprilskämt. Nu är det här.

http://www.bravallafestival.se/sv/nyheter/e/125/sa-kommer-festivalchippen-att-fungera/

http://www.bravallafestival.se/sv/festivalarmband/

Priset för att ifrågasätta och söka sanningen

Polarbröd har sedan några år ett pris som kallas utstickarpriset. Detta går enligt Polarbröd till modiga människor som vågar gå sin egen väg. Senaste vinnaren av en guldtacka från Boliden var ensamseglaren och miljökämpen Ellen MacArthur. Vad är det då för mod som efterlyses? I juryn som utser pristagaren sitter bland annat Romklubbens ordförande Anders Wijkman. Han skriver i sin presentation att en utstickare är någon som utmanar det konventionella tänkandet och att han blir lycklig när han möter människor som ”ifrågasätter och söker sanningen”. På frågan om vad han kan lära sig av vinnaren skriver Wijkman att hon är ett gott exempel som inspirerar människor att gå emot strömmen och kämpa för sin övertygelse.

Frågan är dock vilken sanning och övertygelse detta handlar om? Vad är det som ska utmanas? En modig människa är enligt Polarbröds definition någon som visar ledarskap inom hållbarhetsfrågor. Det är någon som genom sin gärning haft inverkan på hela världen. ”Ifrågasättandet” är därmed kopplat till en doktrin som sedan länge varit rådande världspolitiskt. ”Alla” önskar sig en hållbar utveckling och vill förändra världen. Det är integrerat på högsta nivå och i stort sett alla politiska läger. Politiker, kungligheter, företagsledare och miljörättskämpar ställer sig på led för att tillbe doktrinens principer. Etablissemanget är sedan länge med på båten och EU har tagit på sig en ledarroll. Media förser oss med propaganda om de stora globala hoten och ser varje avvikande väderfenomen som ett tecken på att den syndfulla människan håller på att förstöra moder jord. Skolan fostrar från tidig ålder barnen till ett miljökorrekt tänkande med Al Gore på schemat medan universiteten producerar politiskt tillrättalagd forskning för att lösa problemen.

Den bakomliggande agendan blir mer tydlig när övriga nominerade från 2013 granskas. Dessa var David Suzuki, Nicholas Stern, Johan Ehrenberg och företaget Solelia Greentech. Gemensamt för dessa är deras entydiga stöd för den syn som basuneras ut från högre ort om människans påverkan på klimatet. Världen behöver bot, bättring och ett nytt system för att hantera förändringsprocessen. Ellen MacArthur Foundation som instiftats av pristagaren ingår i partnerskap med storföretag som Unilever, Philips, Renault och Cisco. Nära samarbete finns också med managementkonsultbolaget McKinsey. Wijkman ingår själv i stiftelsens expertpanel.

Är detta att gå emot strömmen? Detta brukar annars vara förknippat med någon som på riktigt utmanar etablissemanget. Som ser sprickorna i dess tillrättalagda fasad och tomheten i flosklerna. Som inte blint ställer sig i ledet och lyder direktiven. Den ”sanningssökare” som Wijkman blir lycklig av verkar dock vara sammanknippad med någon som representerar hans sanning. Någon riktig ifrågasättare kommer inte komma på tal när det gäller ett pris som detta. MacArthur är precis som Wijkman gödd av den yppersta eliten och toppfigurerna som syns på Bilderbergmötena, på World Economic Forum i Davos och G7/8. Det är en värld befolkad av ultrarika familjer som Rockefeller och Wallenberg och understödda av kungligheter som Prins Charles och Drottning Beatrix av Holland. Det är dessa krafter som drömmer om ”The Great Transformation” (Den stora omställningen) och globala maktstrukturer. Det är sedan många som naivt hakar på i det ledet och låter sig förföras av de fagra gröna utopiska drömmar som presenteras av ulven i fårakläder.

Att på riktigt gå emot strömmen och följa sin övertygelse ger inga priser, gräddfiler in i jetsetlivet eller guldtackor från Boliden. Det stänger istället effektivt dörrar och förstör karriärmöjligheterna. Den ger definitivt inga pengar på kontot. Sanningssökaren förses istället med stämplar som ”förnekare”, ”konspirationsteoretiker” och ses som köpta av ”Big Oil/Tobacco”. Det är härskartekniker som används för att tysta de som vägrar att gå i ledet. Som jag skriver i Domedagsklockan: ”Den som till äventyrs vill bryta detta paradigm och ifrågasätta dess grunder behöver mod som en Herkules i modern skepnad och kan få betala sitt pris”. Sanningen är att inflytelserika spelare som Wijkman inte tål riktiga ifrågasättare/sanningssökare och gör allt i sin makt för att stoppa dem. Detta har jag personligen erfarit. En dag rämnar dock dammen och inget kan stoppa kraften som finns där bakom.

Domedagsklockan – En reflektion

Nu har det gått ungefär 6 månader sedan boken Domedagsklockan släpptes och ett år sedan idéerna om boken började komma i rullning. För ett år sedan jobbade jag med en engelsk version av mitt klimatkapitel från avhandlingen. Egentligen hade jag behövt en lång semester från allt arbete med tanke på dramatiken som uppkom i samband med min disputation. Påhoppen och den hätska stämningen hade gjort mig helt slutkörd mentalt. Det var som att ha sprungit ett maraton med motståndare försedda med basebollträn och siktet inställt på mina knän. Jag hade tänkt ge ut kapitlet i någon form men samarbetet jag då ingick i drog inte åt det håll som jag önskade. Jag bröt detta och tog därefter kontakt med journalisten Svenolof Karlsson och frågade om han ville hjälpa mig att ge ut en bok som förhoppningsvis kunde ”förändra världen” eller i alla fall skapa ett diskursbrott. Svenolof hade intervjuat mig tidigare och jag kände att han var en både pålitlig och sympatisk man. Han hade gett ut ett stort ett antal böcker och var med detta ett givet val. Efter några månader hörde Svenolof av sig om att han hade finansiering från Per-Olof Eriksson till ett bokprojekt där mitt bidrag skulle passa in och vi började därefter skissa på ett upplägg. Svenolof tog ansvar för projektet som helhet vilket var helt naturligt med tanke på hans långa erfarenhet.

Några veckor senare togs kontakt med Marian Radetzki som vi presenterade upplägget för. Han tackade efter en stunds övervägande ja. Det var intressant att komma i kontakt med Marian som jag tidigare hade skrivit om i förhållande till hans uppfattningar om Peak Oil. Jag hade ju tidigare anslutit mig till de mer alarmistiska tongångarna angående oljan och även skrivit en hel del om det geopolitiska spel kring energin (som nu är högaktuellt). Samarbetet oss emellan kunde därmed ses som märkligt. Men i själva verket fanns mer saker som förenade oss i vår uppfattning än vad som man först kunde tro. Fritänkare som går emot strömmen. Själv har jag dessutom under senare år nyanserat min bild av oljesituationen i världen. Saker har utvecklats på ett annat sätt och då får man ta detta i beaktning. Dock kvarstår problemen med EU:s beroende av Ryssland. Radetzkis del handlade dessutom om den överdrivna tilltron till biodrivmedel samt att ekonomisk tillväxt gynnar miljön snarare än att den försämrar den. Rika länder kan lägga resurser på att ta itu med sina miljöproblem medan fattiga saknar de förutsättningarna. Det är något som jag håller med om. Biodrivmedel är sedan något jag själv har skrivit en hel del om och jag håller till stor del med om hans analys. Jag reflekterade mycket över alternativ energi när jag kom i kontakt med Peak Oil och det samhälle som riskerade att växa fram vid en energibristsituation. Det föreföll som en svår väg att gå. Jag såg också risker med ett lågenergisamhälle då detta skulle kunna motivera odemokratiska styrelseskick. Brist på energi kräver en annan kontroll. Ransonering. Detta har också varit tydligt i hur vissa aktörer närmat sig problematiken. Centraliserad kontroll av resurserna och idéer som EU-kommissionens ”Energy Saving Quotas”.

Jag upptäckte dock att många landade i uppfattningar om Radetzki som var baserade på hans medverkan i ett tv-program från 90-talet. Detta spilldes sedan över på mig. Genom att jag skriver ett kapitel i samma bok som Radetzki måste jag uppenbarligen dela de åsikter om arbetslöshet som vinklades fram i ett tv-program för nästan 20 år sedan. Jag förstår inte riktigt den logiken. Men det är uppenbarligen så många fungerar. När jag dessutom fick reda på mer angående fallet med Janne Josefssons grillning av Marian blev det ännu mer absurt. Det visar på medias makt i dessa sammanhang. Hur saker vrids till för att passa en agenda. Jag kände definitivt igen det från mina senare erfarenheter av media. När det passar agendan vrids budskapet dock till ens fördel. Jag blev för sju år sedan uppmärksammad i Östgötakorrespondenten och fick ett pris av en grön tankesmedja för mina analyser av biodrivmedel. Då låg det rätt i tiden. Dessutom var jag medlem av Miljöpartiet. Det öppnade dörrar trots min kritik av klimathotets allenarådande dominans i media och vetenskap. När Marian skrev samma sorts kritik blev han direkt utdefinierad av samma krafter.

Detsamma kan sägas om Domedagsklockan. Många människor bryr sig inte om att läsa utan är fångar av sina invanda tankemönster. Det var ändå en stor framgång att få in en debattartikel i DN innan boken släpptes. Detta tilltag orsakade förstås stort rabalder och ursinne bland rättrogna samt klimathotsprofeter. Det kändes ändå som att det skapade en grund för ett annat samtal. Artikeln nämndes bland annat på ledarsidorna i DN, Svenska Dagbladet och i Norrköpings Tidningar.

Uppsalainitiativet och Olle Häggström blev dock rejält uppretade (vilket inte är så konstigt med tanke på syftet med UI). Bland annat handlade det om att Häggström tyckte att vi skrivit artikeln på ett ohederligt sätt genom att det kunde uppfattas som att Hans Joachim Schellnhuber hade uttalat ett budskap om odemokratiska styrmetoder i klimatets namn. Dock gjorde det hela att UI faktiskt kontaktade honom för att ta reda på hans ståndpunkt. Han nekade till detta men till historien hör att Schellnhuber de facto deklarerat en önskan om en världsregering för att stävja klimathotet samt en form av ”väktarråd” bestående av globala ombudsmän som ska föra framtida generationers talan. Detta ställer också frågor om hur demokratiskt detta upplägg faktiskt är. Häggström ville dock inte bemöta mig på något sätt när jag med en vänlig ton frågade honom hur han såg på detta. Jag var bara ”ohederlig”. http://www.humansandnature.org/democracy—hans-joachim-schellnhuber-response-61.php

Boken presenterades några dagar efter under ett presseminarium. Jag blev själv intervjuad av radions engelskspråkiga redaktion. Detta inslag sändes dock aldrig och jag fick aldrig veta varför. Det var även nära att jag kom med i SVT debatt med bland annat Pär Holmgren som motståndarröst. En vinterstorm och att FRA-frågan fick prioritet gjorde att detta till slut ställdes in. Kanske var det tur för mig med tanke på att jag säkerligen var utsedd till ”kanonmat” att skjuta ned i debatten. Reaktionerna var därefter blandade beroende på vilken ”sida” som läste den. I många fall föreföll det som att recensenterna inte hade läst boken och istället på förhand bestämt sig för att sabla ned innehållet. Bland annat så användes frekvent epitet som ”förnekare” och ”konspirationsteoretiker”. Vi hade dock inte förnekat något i boken utan bara påpekat att de hot som presenteras för mänskligheten har en tendens att överdrivas. De flesta tidningar ignorerade dock boken helt och hållet. Hedervärt var ändå att Staffan Heimersson i Aftonbladet ansåg att det var höstens viktigaste boksläpp. Den öppna debatt vi efterlyste mötte hårdnackat motstånd men det gick att se sprickbildningar på de ”rättrognas” mur.

Priset var dock högt och jag fick en liknande reaktion från kollegiet när bok och debattartikel kom ut som när min avhandling låg uppe för bedömning. Det gjorde att den psykiska pressen under en tid blev svår att bära. Det tar mycket att gå emot den gängse uppfattningen och bli drabbad av baktaleri. Krafterna var nu helt uttömda och jag fick ta ett par veckors vila. Vis av erfarenhet vet jag dock att man alltid kommer igen. Tids kommer nya bataljer men motståndet är dömt att vekna allt mer samtidigt som jag själv blir allt starkare. Min själ kommer jag aldrig sälja ut.

Svar från UR angående min medverkan i ”En Bok, en författare”

Idag kom svaret från UR om min medverkan i ”En Bok, En Författare”:

”Vi på redaktionen för En bok, en författare har nu gjort en publicistisk kvalitetsbedömning av våra kommande program under våren. Under det arbetet har vi tyvärr tagit beslutet att inte sända det program som du medverkar i.

Vår redaktion gör alltid en kvalitetsbedömning innan vi sänder ett program och ställer i genomsnitt tre program per år. Skälet till att vi ställer program är så gott som alltid att de inte håller den kvalitet som vi vill att de ska göra. Så är det även i detta fallet. Bodils intervju med dig, och dialogen er emellan, blev inte så bra som vi hade hoppats på. Av respekt gentemot er två och gentemot vårt eget programformat väljer vi därför att inte sända programmet.”

Detta kom inte som en direkt överraskning. Lanseringen av Domedagsklockan resulterade också i en radiointervju på både svenska och engelska som inte sändes (SR) samt en inställd medverkan i SVT Debatt. Det hela är en intressant studie i vad som händer när man går tvärs emot det som är legitimt inom den snäva åsiktskorridoren. Det ställer också frågor om vad begreppet ”kvalitet” innebär. Drar mig till minnes vad jag skrev  för nästan sju år sedan i min magisteruppsats ”Ödesstund för Europa – Om de geopolitiska konsekvenserna av Europas beroende av rysk energi” :

De flesta tjänar systemet i det land som de bor i och är samtidigt beroende av det för sin överlevnad. Det kan leda till att vissa observationer och slutsatser inte får framföras eftersom de strider alltför mycket med den rådande ordningens uppfattning. Det finns tabun i alla länder som inte ostraffat låter sig överskridas. Detta gäller oberoende om det är ett ”öppet” demokratiskt samhälle eller en stängd diktatur. På så sätt hålls diskussionerna nere på ett plan som kan kontrolleras av ”systemet”.

De som går emot den norm som råder riskerar att uteslutas, att bli beskyllda för att gå andra makters ärenden eller för att lida av paranoida vanföreställningar. Det finns genom detta kontrollsystem många sanningar som aldrig får chansen att yttras och därigenom ge en mer nyanserad bild av den version av verkligheten som framförs som den sanna. Det är också så att utsagor som blir utdömda som rena konspirationsteorier eller verk av galenpannor under en regim klassas som sanningar under en annan. Det rådande grupptrycket förhindrar att de avvikande idéerna får fäste eller ens diskuteras. Att klassas som en seriös och nykter analytiker, bedömare eller forskare blir därmed lätt detsamma som att gå i systemets ledband.”

Unilevers manipulativa strategier

Image Organisationen Sum of US har kommit upp med petition mot Unilever. Företaget anklagas för att stödja den ”smutsiga industrins försök att fortsätta förstöra regnskogarna i Sydostasien”. Detta följer ett välbekant mönster. Det gäller att få ”undersåtarna” att kräva de åtgärder som ”chefen” önskar. Det blir nu intressant att följa om detta är uppbyggt på samma sätt som tidigare. Unilever har nämligen utvecklat sofistikerade metoder för att påverka såväl konsument som beslutsfattare. I många fall handlar det om att utöva opinion mot sig själva. Jag följde deras strategier i min avhandling. Greenpeace anklagade i april 2008 Unilever för att inte ta ledarskap i frågan om hållbar palmolja. Detta hotade enligt Greenpeace orangutangerna och regnskogarna. Två veckor senare gick Unilever med på kraven och meddelade att synen var liknande deras egen. Samma sak hade tidigare skett 2007 i förhållande till Friends of the Earth. Unilever har i sammanhanget varit ordförande för Roundtable on Sustainable Palm Oil sedan dessa bildades 2004 och det hela ingick i en kampanj där Unilever önskade misskreditera användning av palmolja till biodiesel. De ville bland annat undvika en prisökning på palmolja och hänvisade till vad som hade hänt med rapsoljan när EU påbörjade sin satsning på biodrivmedel 2003. I konsultationen till EU-kommissionen hade de bland annat varnat för hälsoproblem när konsumenterna skulle tvingas över till animaliskt fett. Greenpeace lyfte frågorna långt efter att Unilever hade uppmärksammat ”problemen”. Att använda ENGOs (miljöorganisationer) för att främja storföretagens egen agenda finns beskrivet i tidigare Unileverrådgivaren Pieter Winsemius ”A Thousand Shades of Green: Sustainable Strategies for Competitive Advantage”. Hållbarhetsargument ingår här i en strid mellan olika ekonomiska intressen. Producenter och uppköpare.

Min avhandling (kapitel 10).

De minskande energiresurserna?

Följande inlägg är hämtat från ett bakgrundskapitel som jag skrev till min avhandling sommaren 2008. Det kom dock aldrig att publiceras.

“Though some say anthropogenic ”global warming” is the most serious issue facing humankind, security of energy supply is a far more serious problem, since the fossil fuels that cause ”global warming” may soon be exhausted.”[1] (Science & Public Policy Institute)

Även om teorin om att människoalstrade utsläpp av koldioxid erkänns som den drivande faktorn i pågående och framtida klimatförändringar så finns det en annan faktor att ta hänsyn till. I alla fall för många av de forskare som anser att de fossila resurserna kommer att minska i snabb takt de kommande 100 åren. Alla de framtida klimatscenarier som IPCC har modellerat fram räknar med energireserver och konsumtion som är betydligt högre än vad som anses vara realistiskt.[2] För olja och gas har det medgetts av vi kommer att kunna bränna de återstående reserverna utan att åsamka större klimatproblem (avseende koldioxidutsläpp). Det har då påpekats att detta istället kommer att kompenseras med ett större utnyttjande av kol. Men även i fallet med denna stora ”klimatbov” finns uppfattningar om att tillgångarna är kraftigt överskattade (även om prognoserna här skiljer sig drastiskt från varandra).[3] ASPO:s ordförande Kjell Aleklett menar att IPCC:s beräkning på detta område är en vetenskaplig skandal (han anser dock att AGW-teorin i sig är riktig). Intressant i sammanhanget är att få AGW-skeptiska tankesmedjor nämner denna kritik emot IPCC. Detta skulle givetvis kunna tolkas som att de är ideologiskt styrda (resurserna tar aldrig slut – de gröna vill rycka godispåsen ur våra händer och tvinga oss till en stenålderstillvaro). Både Science & Public Policy Institute och SEPP har dock på senare tid kommit att anföra dessa invändningar.

“In searching for a new enemy to unite us, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine and the like would fit the bill. All these dangers are caused by human intervention, and it is only through changed attitudes and behaviour that they can be overcome. The real enemy then, is humanity itself.” (The first Global Revolution, The Club of Rome)

Intressant i sammanhanget är också hur inflytelserika tankesmedjor som Romklubben har sett på klimat och resurser. I början av 1970-talet gav tankesmedjan ut boken Tillväxtens gränser som prognostiserade en dyster framtidsbild. Mänsklighen skulle förbruka sin resursbas av mineraler och energikällor innan 2100 om befolkning och ekonomi växte i den takt som dittills hade varit fallet. Den ekonomiska tillväxtens koppling till ständigt ökat uttag av olja gjorde att det fanns en begränsande faktor. Deras budskap var att världen var tvungen att börja hushålla och reducera användandet av resurserna. Även befolkningsökningen var ett stort bekymmer. Kritiken mot framtidsmodellerna var dock stor och de farhågor som målades upp beskrevs av de argaste kritikerna som ovederlagd pseudovetenskap. När 70-talets energikriser lamslog de västerländska ekonomierna blev dock Romklubbens budskap väldigt aktuella. Energikriserna var dock politiskt framkallade och med ett sjunkande oljepris under 80-talet tycktes farhågorna i Tillväxtens gränser vara felaktiga. Inte heller hade de stora svältkatastroferna som förutspåddes av Paul Ehrlich i The population bomb infallit. Domedagen verkade vara uppskjuten.

I uppföljaren Limits to Growth: The 30-Year Update menar dock författarna att farhågorna var korrekta. Idag har energipriserna stigit mycket kraftigt och priset på spannmål har följt efter. Samma sak gäller för flera viktiga mineraler. En återupprepning av 70-talet tycks ligga på bordet – dock med en skillnad. Samma tankesmedja slår nu stort på trumman för att komma med åtgärder för att stävja klimatförändringarna.[4] Som, om man använder sig av AGW-teorin, bygger på att energiförbrukningen växer i en takt som strider emot slutsatserna i Tillväxtens gränser (och även ASPO:s beräkningar). Hur går detta ihop? Denna motsättning existerar även när energisäkerhetsfrågor diskuteras. Går en oro för resursutbud egentligen ihop med farhågor för klimatförändringar? Om tillgångarna av olja, gas och kol inte räcker och uttaget dessutom minskar i rask takt hur kan då samtidigt klimatet anses som ett bekymmer? Sker inte en naturlig reducering av den fossila energin som i sin tur leder till att de prognostiserade klimatförändringarna inte kan infalla? De borde då ta ut varandra och vi skulle istället diskutera införandet av ASPO:s Oil Depletion Protocol där de kvarvarande oljeresurserna fördelas på ett rättvist sätt mellan världens nationer för att minska risker för krig och svält.[5]

”Clearly, the world needs energy policies that successfully address both Climate Change and fuel scarcity.” (Richard Heinberg)

Journalisten Richard Heinberg har tagit upp denna motsättning men menar att detta inte är en anledning till att avblåsa åtgärder för att stävja utsläpp av koldioxid. Heinberg anser att hypotesen att människan ligger bakom klimatförändringarna idag är en väl underbyggd teori som är både väldokumenterad och baserad på gedigen research. IPCC är däremot konservativa i sina bedömningar och han argumenterar för möjligheten att klimateffekterna kan bli betydligt mer dramatiska än vad som anges. En faktor som måste tas med är bland annat frågan kring klimatkänslighet. En global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp skulle kunna resultera i att metan som nu är bundet i tundran frigörs. Denna gas bidrar till ännu mer uppvärmning vilket medför att världen kan få en helt ny klimatregim med oanade konsekvenser som följd. Klimataktivister som Georg Monbiot och Bill MacKibben anser, på grund av dessa risker, att koldioxidnivåerna måste sänkas än mer drastiskt än vad som hittills har föreslagits. Därmed kanske problemet inte löser sig med en ”naturlig avgång” för de fossila bränslena kol, gas och olja. Heinberg menar därför att det krävs en gemensam aktion för att komma tillrätta med klimat- och resursproblemen.[6]

The Global Tipping point

Trots att det uppenbarligen finns betydande skillnader i synen på klimatet så är debatten i stort sett osynlig bland allmänheten. Där råder i stort en uppfattning om att forskarkonsensus råder. Skillnaden är stor i förhållande till hur frågan kring oljan har bemötts. I de fall när Peak Oil diskuterats i media har betydligt fler olika teoretiska resonemang ifrågasatt ASPO och liknande pessimistiska bedömare. Främst företräde har de som varit skolade inom den neoklassiska ekonomiska teorin varit (Daniel Yergin, Michael Lynch, Marian Radetski m.fl.). I deras fall har de hänfört till att en resurs aldrig kan ta slut innan det tillkommer en ersättare. I takt med prishöjningar blir tidigare olönsamma fyndigheter värda att ta i anspråk och nya energikällor blir i sammanhanget även de intressanta för exploatering. Pengar styr tillgången och inte geologiska förhållanden. Peak Oil har setts som ett ickeproblem och historien har hittills visat att de som varnat för resursbrist har haft fel. De flesta bedömare har dock skrivit under på att oljeproduktionen i framtiden inte kommer att kunna upprätthålla samma nivå som idag.[7]

När oljegeologen M. King Hubbert lanserade sin teori om oljans utvinningscykel 1956 och förutspådde att USA:s utvinning skulle börja minska i början av 70-talet möttes han med stor skepsis. Det slogs ständigt nya rekord i hur många fat som pumpades upp. Det visade sig dock att han fick rätt. Utvinningen har aldrig nått samma höjder igen trots att ny teknik och att stora fält (Alaska) tagits i produktion. Han gjorde även en beräkning på världen och kom fram till att Peak Oil skulle ske någon gång kring år 2000. Det visade sig att detta inte stämde helt och hållet. Hittills står juli 2008 som det tillfälle då det har utvunnits mest konventionell olja (numer döpt till the olympic peak). ASPO tror i sina senaste beräkningar att 2008 är det år då utvinningen i sin helhet (all liquids[8]) slår i taket för att aldrig mer återvända till dessa volymer igen. Detta har dock kommit att ifrågasättas.

Beskyllningar har haglat om att falsk vetenskap ligger till grund för hotet om en sjunkande oljeproduktion. Kanske att Peak Oil är ett bedrägeri iscensatt av giriga oljebolag för att profitera på höga oljepriser? Det skulle därmed vara spekulation/manipulation och inte geologi som har drivit upp priserna så kraftigt de senaste åren. USA:s produktion, har enligt ekonomen William Engdahl, inte sjunkit för att oljekällorna har börjat sina. Det har istället handlat om att billig olja från Mellanöstern gjort de amerikanska oljekällorna olönsamma och att de därför har lagts i malpåse. Vissa delstater har även förbjudit offshoreproduktion. Samtidigt uttrycker han något motsägelsefullt att väst har vänt sig emot Irak och Iran för att de vill lägga beslag på de sista stora fälten med billig olja. Detta eftersom produktionen sjunker i många av världens övriga ”elefantfält”.[9]

“Peak oil is a scam to create artificial scarcity and drive prices up.” (Alex Jones)

Även rent konspiratoriska påståenden har vädrats där Peak Oil sägs vara iscensatt av oljebolagen samt globalisterna i Council of Foreign Relations (CFR) och Romklubben i syfte att tjäna stora pengar samt att bygga upp en global kontrollstat. Den ”artificiella” bristen är då bara ett vapen i globalisternas arsenal för att nå sina mål. En av de mest tongivande kritikerna inom detta konspiratoriska fält, journalisten Alex Jones, stöder sig bland annat på teorin om att oljan har ett abiotiskt eller ickorganiskt ursprung. Han hävdar också att de uppskrivningar av oljereserverna som gjorts av arabvärlden under 80-talet visar att det inte finns några vetenskapliga bevis för en resursbrist. Han anser även att utvecklingen av alternativ energi konstant motarbetas. Samma argument ger statsvetaren Jerome Corsi uttryck för. Den amerikanske predikanten Lindsey Williams går så långt att han beskyller Amerikas federala regering för att medvetet ha skapat en energikris för att kontrollera sin befolkning. Han påstår sig ha insiderinformation om att USA sitter på ett gigantiskt oljefält i Alaska (Gull Island) som inte exploateras av strategiska skäl men som skulle kunna försörja USA med olja i 200 år.[10] Reserverna skulle uppgå till samma storlek som de som finns under Saudi-Arabiens sand. En annan spridd uppfattning är också att Peak Oil (och även klimatförändringarna) lätt kan lösas genom att världens regeringar släpper kunskaperna om olika förtryckta energilösningar fria. Ett av de tyngre namnen, den före detta försvarsministern i Kanada, Paul Hellyer, har bland annat gått ut och krävt att regeringarna avslöjar vad de vet om utomjordisk teknologi (hittad ibland annat Roswell) för att rädda planeten.[11]

”For almost a century, various predictions have been made that the human race was imminently going to run out of available petroleum. The passing of time has proven all those predictions to have been utterly wrong. It is pointed out here how all such predictions have depended fundamentally upon an archaic hypothesis from the 18th century that petroleum somehow (miraculously) evolved from biological detritus, and was accordingly limited in abundance.” (Dr. J.F. Kenney)[12]

Finns det då någon sanning i att oljan skulle kunna vara abiotisk? En del ryska och ukrainska forskare (samt ett fåtal från väst) har denna uppfattning. De menar att oljan till och med kan ses som förnyelsebar.[13] Teorin går ut på att olja och gas bildas i jordens mantel för att sedan sakta migrera uppåt till de oljebärande sedimenten. Ett exempel som ofta anförs av dem som stödjer sig på denna teori är Eugene Island i USA. Detta oljefält visade på en mycket märklig utveckling när det efter flera års minskad utvinning började flöda av olja igen. Från att ha producerat 20000 fat olja/dag 1989 minskade det till 15000 till år 1992. Mirakulöst återhämtade det sig sedan och produktionen nådde 30000 fat/dag år 1996. För proponenter av den abiotiska teorin tolkas detta som en bekräftelse på att deras ståndpunkt är riktig om att oljan återbildas i jordens inre och fyller på oljekällorna underifrån. Företrädare för den biotiska teorin menar dock att ett annat närliggande fält läckte olja som då har kommit att fylla på reservoaren underifrån. Produktionen har sedan sitt toppår 1996 stadigt sjunkit.

Ett av de kändaste försöken att testa den abiotiska teorin gjordes i Sverige. Dr. Thomas Gold (2004), som var en av teorins få proponenter i väst (tillsammans med oljegeologen J.F. Kenney), ansåg att goda förutsättningar fanns att hitta naturgas/olja genom borrningar vid Siljansringen (som kom till genom ett meteroitnedslag). Sedan 200 år hade människor i bygden märkt av att gas och olja läckte ut från berggrunden (uppmärksammat av bl.a. Carl von Linné). Genom goda kontakter lyckades Gold övertyga Vattenfall om att borra efter olja/gas i Dalarna. Ett konsortium, Dala Djupgas, bildades vilket utförde borrningar mellan 1986-1992. Den svenska staten och Vattenfall drog sig senare ur och projektet blev då helt privatfinansierat. I detta skede anslöt sig även J. F. Kenney som teknisk ledare. Resultatet blev, officiellt, föga imponerande. Endast 84 fat med olja pumpades upp till priset av 60 miljoner dollar. Gold tolkade det dock som att teorin var riktig medan företrädare för den biotiska teorin såg andra orsaker till fyndet. De menade exempelvis att det var dieselolja, som användes som smörjmedel vid borrprocessen, som hade pumpats upp.[14] Enligt Kenney så visade dock en analys av oljan att denna förklaring inte var helt sann. Merparten av oljan kunde bara ha kommit från graniten i det 6 kilometer djupa borrhålet (eftersom den innehöll spår av metaller som Vanadium och Nickel). Det fanns förvisso spår av dieselolja men i en mindre mängd.[15] Trots detta så var det den biotiska teorins tolkning som återgavs i media. VD:n till Dala Djupgas, Tord Lindbo, skrev i en artikel (tillsammans med tre medförfattare) att det fanns starka intressen i bakgrunden som arbetade för att misskreditera hela projektet. De menade att en lyckosam prospektering skulle sprida oro bland oljebolagen och inom den akademiska världen. Även om Gold skulle ha rätt så kan dock priset sägas avskräcka investerare att lägga sina pengar på liknande projekt.[16] Gold själv menade dock att projektet skulle ha lyckats om bara borrningarna hade fortsatt till de planerade 7500 metrarna. Det var enligt hans uppfattning penningbrist som var orsaken till att borrningarna upphörde.

Men spelar detta någon roll egentligen? Ugo Bardi, professor i kemi, påpekar att det finns två versioner av den abiotiska teorin. Den ena ”mjuka” varianten antar att oljan är abiotiskt tillkommen men att nybildningstakten är mycket låg. Den andra ”starka” teorin går ut på att denna nybildning sker så snabbt att vår förbrukning inte har någon inverkan (det är 10000 gånger snabbare än vad som är känt inom oljegeologin).[17] Observerade fakta har också visat att flera av de största oljefälten, i bl.a. Nordsjön och Mexiko, minskar sin utvinning. Antalet oljeexporterande länder har minskat i en rask takt de senaste 20 åren. Av dagens 98 oljeproducerande länder antas 60 ha nått sitt produktionstak.[18] För några år sedan så tvingades bl.a. Indonesien lämna OPEC eftersom all produktion var tvungen att täcka inhemska behov. Samma bekymmer har drabbat Storbritannien som idag tvingas att importera olja för första gången sedan 1980-talets början. Nya fynd av olja tillkommer förvisso men konsumtionen är idag tre gånger så hög som återväxten. Detta tycks visa att även om oljan skulle vara ickeorganisk och förnyelsebar (abiotisk) så återbildas den inte i tillräckligt snabb takt. Teorin skulle dock kunna medge att olja exploaterades på platser som idag anses orealistiska av geologiska skäl (som Gold försökte bevisa). I Ryssland sägs det bland annat av proponenterna att den abiotiska teorin använts framgångsrikt ibland annat Dniepr-Donetsk, Ukraina.

I vilket fall som helst så har vetenskapen i både fallet med klimatet och oljan kommit i skottgluggen mellan olika intressegrupper där sedan framgången för teorin verkar vara beroende av delvis andra faktorer än de rent vetenskapliga. Forskningen har försetts med en ideologisk fotboja där de olika ståndpunkterna försvaras på ett tämligen aggressivt sätt . Alla data som talar emot den teori som forskaren bekänner sig till tenderar att avpolletteras istället för att tas i seriös beaktning.[19] På ett nästan religiöst sätt tycks många försöka anpassa verkligheten efter sin teori istället för tvärt om. Motståndarna stämplas ofta som oseriösa och köpta av antingen politiska intressegrupper, tankesmedjor, FN eller oljeindustrin. Jag har även sett otaliga exempel från mina tidigare studier om biodrivmedel där det finns tydliga skillnader i slutsatserna om biogrödans potential beroende på vem som ligger bakom rapporten. Samma grundmaterial ger olika slutsatser. Här föreligger också samma typ av beskyllningar om att exempelvis oljeindustrin har sponsrat bioenergikritiska forskare. Exempelvis så har Ted Patzek och David Pimentel, som forskar om hur mycket energi som krävs för att producera olika former av förnyelsebar energi, stått på de anklagades bänk (de menar exempelvis att sockerrörsetanol från Brasilien inte är värt att producera eftersom energivinsten enligt deras beräkningar är försumbar).

Trots att EU inte officiellt har adresserat problemet med Peak Oil (förutom ett uttalande av energikommissionären Andris Piebalgs om att oljeutvinningen inte kommer att kunna täcka den allt större konsumtionen framöver)[20] så finns det ett närliggande område som ges tydlig vikt. Detta rör problemet med unionens energisäkerhet. Det hade tidigt blivit uppenbart för mig att energin rymde en tydlig säkerhetspolitisk dimension. Jag bestämde mig därför för att i min magisteruppsats grundligare utreda de geopolitiska implikationer som kunde blir resultatet av en minskad europeisk energiproduktion. Ryssland hade under den tid jag skrev uppsatsen visat att de förfogade över ett kraftfullt vapen i sina konflikter med grannländerna. Genom att stänga av gas- eller oljeledningarna fanns uppenbart en möjlighet att göra politiska påtryckningar. Detta visades bland annat i konflikter med Estland, Ukraina och Vitryssland. Nu stannade detta inte bara vid bara grannländerna. Även för Europas del kunde detta ses som en besvärande utveckling. Kontinentens beroende av omvärlden för sin energiförsörjning har kommit att öka allt mer sedan utvinningen av nordsjöoljan började minska kraftigt efter sekelskiftet. Även koltillgångarna har skrivits ned. Istället har energibehovet till stor del täckts av import från Ryssland och Mellanöstern. Den ryska energiproduktionens roll för Europas välbefinnande har därmed kommit att bli ett allt större bekymmer för makthavarna. Med en knapptryckning skulle Ryssland kunna släcka det Europeiska rummet.[21] Vissa menar dock att Rysslands beroende av Europa som energikund skulle vara ett skäl till att vapnet inte skulle komma att användas. Det finns ett ömsesidigt beroende att ta hänsyn till. Detta argument har givetvis sina poänger. Men det innebär inte att EU skulle vara mindre sårbart. Det är svårt att komma undan problematiken när antalet oljeexportörer ständigt minskar. Det blir allt svårare att byta ut Ryssland mot någon annan.

Detta allt större energiberoende kunde ses som en stor anledning till att ett omfattande program om förnyelsebar energi sjösattes under 2007. Förutom att EU varit ledande i sina planer på att minska koldioxidutsläppen, för att möta kraven i Kyotoprotokollet, så har energisäkerhetsfrågan länge haft en betydande prioritet (där en tredje aspekt har rört sysselsättningen). Ur en säkerhetspolitisk synvinkel så kan EU om de inte lyckas förändra sin energimix till att bli mer självständigt producerad tvingas byta fot och närma sig Ryssland istället för USA. Detta är givetvis för många ett otänkbart scenario. EU är nära sammanlänkat med USA och NATO och har stött regimförändringar i Rysslands närhet på ett sätt som den ryska ledningen anser vara fientlig. EU har även stått bakom Georgien i Sydossetienkonflikten. Rysslandsfrågan har blivit hetare och energisamarbeten blivit allt farligare. Farhågor om att Ryssland avser att använda sitt oljevapen gentemot Europa har blivit alltmer aktuellt efter Georgienkonflikten och västs stöd till ett självständigt Kosovo.[22] Detta kan ses som en anledning till att EU har tonat ned sina hot om sanktioner mot Ryssland. Dessa skulle kunna slå tillbaka på ett drastiskt sätt. Den säkerhetspolitiska dimensionen fanns även angiven innan hotet om en skenande växthuseffekt ansågs som viktig att åtgärda men har under senare år kommit att bli allt mer prioriterad. Framtidsläget är kärvt för den egna energiproduktionen. För mig ställde detta en rad med frågor.

Hur kommer det sig exempelvis att klimatförändringarna ges ett sådant utrymme i media och bland politikerkåren jämfört med energisäkerhetsfrågan?[23] Båda aspekter nämns förvisso men tyngdpunkten vilar onekligen på klimatet. Hur kan sedan vetenskap som har en så pass stor osäkerhetsfaktor få ett så stort inflytande över politiken? Peak Oil, som onekligen verkar vara lika ömmande, ges inga FN-paneler medan klimatfrågan kallar till globalt samarbete med klimatkonferenser som samlar experter från världens alla hörn. Kan det helt enkelt vara lättare för europeiska politiker att utåt motivera sin energi- och miljöpolitik med att bekämpa ett skenande klimat istället för att skylta med en osäker energiframtid där unionens säkerhet ytterst står på spel? Är det ett samspel där båda dimensionerna har lika stor vikt eller finns helt andra syften invävda?

 

Kan det misstänkas att EU övervägande använder sig av klimathotet som ett sätt att förändra européernas energi- och livsstilsvanor istället för att skylta mer öppet med en ömmande energisäkerhetsproblematik? Klimatet kan ses som ett inkört spår som det är lätt att bygga en övertygande retorik kring. Som EU-kommissionen själv uttrycker det “The concern is not only about climate change, it is also about Europe’s security of energy supply, economy and the wellbeing of its citizens. Even without climate change, there is every reason to take the steps proposed by the European Commission”.[24] Samma former av åtgärder blir konsekvensen oavsett om det är energisäkerhet eller klimathot som ska bemötas. Hur det än föreligger med detta så skulle säkerligen en majoritet av européerna ange klimatet och miljön som huvudskäl till den stora satsningen på förnyelsebar energi eftersom det är den anledningen som huvudsakligen syns i den politiska retoriken och i mediebevakningen. I alla fall har det sett ut så hittills (men detta kan givetvis komma att förändras).

[1] SPPI, Mission Statement, http://scienceandpublicpolicy.org/our_mission.html (2008-09-22)

[2] Sivertsson, Anders (2004),

Study of World Oil Resources with a Comparison to IPCC Emissions Scenarios, Uppsala University

[3] Energy Watchgroup anser att kolet kommer att nå sitt produktionsmaximum till år 2025. Beräkningsgrunden som stora officiella energiorgan som IEA använder sig av för att beräkna kolreserverna kan inte ses som speciellt tillförlitliga. De använder sig av det lilla företaget Energy Data Associates (bestående av herr och fru Alan Clarke och Judy Trinnaman) som årligen skickar ut ett frågeformulär till världens kolproducerande nationer om hur mycket reserver de uppskattningsvis besitter. http://richardheinberg.com/museletter/193 (2008-08-26)

[4] De erkänner idag både Peak Oil och Climate Change http://www.clubofrome.org/

[5] The Oil Depletion Protocol, http://www.oildepletionprotocol.org/ (2008-09-10)

[6] Heinberg, Richard (2008), Coal and Climate Change,

[7] Nordangård, Jacob (2006), Drömmen om biobränslesamhället, Linköpings Universitet

[8] Konventionell olja, oljesand, etanol, biodiesel m.fl.

[9] Engdahl, William, “Confessions of an “ex” Peak Oil believer” http://www.engdahl.oilgeopolitics.net/Geopolitics___Eurasia/Peak_Oil___Russia/peak_oil___russia.html (2008-08-14)

[10] Williams, Lindsey (1980), The Energy Non-crises, http://www.reformation.org/energy-non-crisis.html (2008-09-11)

[11] Lackner, Chris (2007), Alien technology the best hope to ‘save our planet:’ ex-defence boss, The Ottawa Citizen, http://www.canada.com/ottawacitizen/news/story.html?id=3e57926c-bfeb-4ff3-acf6-50c575ee996c (2008-09-11)

[12] Bainermann, Joel, If hydrocarbons are renewable- then is ”Peak Oil” a fraud?, 321 Energy, http://www.321energy.com/editorials/bainerman/bainerman083105.html (2008-09-12)

[13] Kenney et al. (2001), Dismissal of the Claims of a Biological Connection for

Natural Petroleum, Published in Energia, 2001, 22/3, 26-34.

[14] En annan teori som använts av de biotiska företrädarna är att olja har läckt från ett beredskapslager av olja som låg insprängt 20 km från borrhålet.

[15] Kenney, J.F, Principle results of the major scientific investigations for hydrocarbons in the Swedish deep gas exploration project, Printed in: Proceedings of the VIIth International Symposium on the Observation of the Continental Crust through Drilling, 1994, DOSECC, Santa Fe, NM, 25-28

[16] Pfeiffer, Dale Allen (2005), No Free Lunch, Part 2: If abiotic oil exists, where is it?, From the Wilderness Publications, http://www.fromthewilderness.com/free/ww3/011205_no_free_pt2.shtml (2008-09-11)

[17] Bardi, Ugo (2004), Abiotic Oil; Science or Politics?, From the Wilderness, http://www.fromthewilderness.com/free/ww3/100404_abiotic_oil.shtml (2008-09-12)

[18] David Strahan, The Last Oil Shock, http://www.lastoilshock.com/map.html (2008-09-11)

[19] How to answer a climate sceptic, http://www.panda.org/about_wwf/what_we_do/climate_change/problems/cause/climate_sceptics/index.cfm (2008-08-26)

[20] Euractiv, Peak Oil, http://www.euractiv.com/en/energy/peak-oil/article-163927 (2008-09-24)

[21] Nordangård, Jacob (2007), Ödesstund för Europa, Linköpings Universitet

[22] Evans-Pritchard, Ambrose (2008), Russia may cut off oil flow to the West, The Daily Telegraph, http://www.telegraph.co.uk/money/main.jhtml?xml=/money/2008/08/29/cnrussia129.xml (2008-08-29)

[23] En enkel sökning på Google med kombinationen biofuel+”global warming” ger ca två miljoner träffar emedan biofuel+”energy security” endast ger drygt en tiondel av detta.

[24]Ibid (2007-04-14)