Vems är paradiset?

För några år sedan levde jag med övertygelsen att vi stod inför en allvarlig oljebristsituation inom några år. Att resurserna skulle sina. Jag var ganska aktiv med att skrämma upp mina nära. Jag skrev flera arbeten om detta. Läste ”Tillväxtens gränser”. Var politisk aktiv. Miljömedveten. Reagerade dock mot att klimatet fick så stort utrymme medan ingen pratade om Peak Oil. Att alla bara tittade åt samma håll. Reagerade också mot lösningar som storskalig satsning på biodrivmedel och tyckte att det verkade kontraproduktivt. Att klimatpolitiken resulterade i att skapa andra miljöproblem. Började söka rötterna till tänkandet. De upptäckter jag gjorde fick mig att omvärdera det jag hade lärt mig innan. Fann att domedagsbasunerna hade talat samma budskap mycket länge. Att domedagen alltid fanns runt hörnet. Människan som skyldig och syndfull. Att förgrundsfigurernas argument var ihåliga och motsägelsefulla. Hur kunde det vara en katastrofal resursbrist samtidigt som IPCC-utsläppsscenarior beräknades efter business as usual och stadig tillväxt av de fossila resurserna? Hur skulle Romklubben ha det egentligen? Vad ville de sedan politiskt? Lösningen? Då blev det verkligen ett uppvaknande. När jag sedan började dra upp rötterna för att skåda var allt började blev det ännu mer bisarrt. Alla myter som man hade matats med om hur saker hänger ihop föll ihop som ett korthus. När jag blev varse om var allt började, vilka syften som fanns invävda och vilka som finansierade. Att samma burgna elit som blev rik på oljan har hållit i pengapåsen. WTF! Var är de äkta gräsrötterna? Och kan dessa finansieras av kärnkraftsvurmande, republikanska oljebaroner eller EU-kommissionen och samtidigt vara en självständig kraft med egna ideal? Det är svårt att tro på denna elits hållbara utopia och visioner om en planetär civilisation med tanke på deras tidigare förehavanden. De ropar på global governance för att rädda planeten samtidigt som demokratin anses som otillräcklig för att ta itu med problemen.  Naturligtvis ska vi ta vara på vår natur och vårda den för framtiden. Precis som vi har fått göra tidigare när vi var mer självhushållande. Det blir ofta så svart eller vitt. Att vara skeptisk är inte samma sak som att hata naturen. Problemet är att vissa krafter har utnyttjat vår skuld och rädsla för att driva sin egen agenda. Valen som ges är mellan undergången och deras version av paradiset.